Huldra


Huldra är ett kvinnligt väsen i Norsk och även Svensk folktro. En Huldra är ett naturväsen som kan vara svår att skilja ifrån en vanlig kvinna, då hennes långa hår dolde ryggen. Det finns olika teorier om Huldrans utseende bland annat att hon ska ha svans, hårig rumpa eller ha ett hål i ryggen, eller ha fjäll på ryggen.

På 1700-talet var det förbjudet att ha sex med en Huldra, eftersom Huldrorna går gärna till säng med den man hon möter. Många män hade svårt att motstå en Huldra då det sägs att hon är mycket vacker. Huldran råder över skogens alla djur och den jägare som höll sig väl med henne kunde få god jaktlycka. I utbyte mot sexuella tjänster kan hon se till att geväret skjuter rätt och att bytesdjuren står där de ska. Om man en gång legat med en Huldra så är man i hennes våld och om hon kallar så måste man återvända till henne.

Om man ska skydda sig mot en Huldra är eld det bästa vapnet.

Nixa


Nixa eller Nixor är kvinnliga vattenandar. De förekommer i mellaneuropeisk folktradition. Om man ser en Nixa betyder det troligtvis att man blir skadad eller dödad, men det kan även förekomma att de varnar för fara. Nixorna är mycket vackra och de förhör män och för att sedan dra ner dem i vattnet.

En känd Nixa är Lorelei som satt på en klippa och sjöng, hennes stämma gjorde att männen blev förtrollade så att de åkte in i de farliga klippreven med deras fartyg.

Den manliga versionen av en Nixa är Näcken.

Bjära

En bjära var ett övernaturligt väsen som sägs ha sett ut som ett ullnystan. Den hade enligt gammal folktro tillverkats av en trollkunnig och hade fått liv för att vara dennes hjälpreda och utföra olika tjuvaktiga handlingar, t.ex. tjuvmjölka andras kor. Efter att bjäran tjuvmjölkat kon bar den med sig mjölken hem till häxan. Norrut kallades den bjära, i södra Sverige kallades den mjölkhare.

Bjäran kunde skapas som ett nystan genom olika ritualer, eller så kunde häxan ha fått den direkt från djävulen. Det sades att om man skadade bjäran skadade man också dess ägare.


Bäckahästen


Bäckahästen är en skandinavisk folktro, den sägs även vara näcken i hästskepnad. Hästen lurade upp barn på ryggen för att sedan dra ner de i vattnet. Om man vill hindra en bäckahäst från att dränka barnen skall man kasta en bit stål mellan hästen och vattnet. Då kan hästen inte gå den vägen, och dess makt är bruten. Bäckahästen ska ha funnis vid bäckar och åar. Bäckahästen beskrevs som mycket vacker och stor. De ska vara gråa eller vita, de ska även ha rovdjurständer istället för vanliga hästtänder.

Kobold




Kobold
är en husande eller naturande i den tyska folktron. Man trodde att Kobolderna bodde under jorden eller hos människor. Utseendemässigt ska de vara väldigt små ungefär samma storlek som barn (fyraåringar), de ska även vara röda eller oranga (men det finns vittnen som har sett andra färger). Kobolderna ska även bära kläder och röka pipa. De hade även med sig en flöjt för att skrämma människor i deras närhet. Det ska finnas bevis att man trodde på Kobolderna redan på 1300- talet, då tyska bönder ristade in bilder på Kobolder i deras hem.

Även i vissa delar i Sverige ska man ha trott på Kobolder.

Dibulok

 

Dibulok
är en jätte inom svensk folktro, jätten skall ha hjälpt till att bygga Skara domkyrka.

Förr anlitade man ofta jättar att bygga kyrkor delvis att de var starka, snabbare än vanliga arbetare. Eftersom jättarna ofta krävde en orimlig lön var det viktigt att ta reda på deras namn innan deras arbete var färdigt. När man avslöjade Dibuloks namn lovade han att kyrkan aldrig skulle bli färdigbyggd.

Kyrkan ska tydligen ha fått flera ombyggnationer så det verkar som om Dibulok hade rätt.


Fegljus

 

Fegljus
är en oförklarlig ljuskälla som man såg oftast i norra Sverige förr. Ljuset kunde komma helt plötsligt för att sedan försvinna snabbt. Folk såg ljuset som ett omen, man trodde om man såg ljuset (det var oftast en person som såg ljuset) då innebär det att en person i ens släkt eller närhet snart skulle dö. Så folk blev mycket rädda då de såg ett fegljus.


Myling



En myling var i svensk folktro en gengångare av ett odöpt nyfött barn som mördats av sin mor och gömts, till och med under golvet i stugan ibland, för att dölja en oönskad födsel.

I sägnerna berättas det om hur modern avslöjas när mylingen sjunger en sång om sitt öde. Mylingar troddes finnas på platser där en ung mor kunde tänkas gömma ett dött barn, som myrar, uthus, dyngstäder, stenrösen och skogsbackar. Från dessa kunde man ibland höra gråt och barnskrik. Ibland kunde det odöpta barnet ropa på hjälp, "ge mig ett namn!", och då kunde man rädda det genom att säga "Du kan ta mitt, jag heter NN". Man kunde även hjälpa det genom att hitta liket och begrava det i vigd jord på en kyrkogård.

En sägen från Bergslagen berättar om en gammal torpare som på väg hem från krogen tilltalades av en liten pojke med orden: "Morfar, morfar, får jag pappa?" (Ordet pappa är en dialektal form för att bli ammad). Gubben vägrade först att inlåta sig men då pojken fortsatte att ställa sin fråga svarade han slutligen: "Har du nån te papp' så papp', men inte får du te pappa mej". Då gav sig pojken iväg. När gubben slutligen kom hem till sin torpstuga fann han sin hemmaboende dotter död i utdragssoffan med blodet flytande från brösten. Gubbens svar gav pojken möjlighet att ta hämnd på sin moder, med sägnens ord: "När pojken hade fått lov te papp' så visste han vart han skulle gå".


Ghoul



Ghoul
är en varelse ur arabisk folklore som håller till på gravplatser, plundrar gravar och äter lik. Ghoul är också namnet för en hamnskiftande öken-demon som antar skepnad av ett djur, oftast en hyena. Varelsen överfaller oförsiktiga ökenvandrare. Ordet har kommit in i svenskan via filmer och datorspel, traditionellt används andra ord, exempelvis gast.

I populärkulturen blandar man ofta ihop ghouler med andra slags gengångare, oftast med vampyrer eller zombier. Traditionella vampyrer livnär sig dock på blod från endast levande människor och till skillnad från zombier är ghoulerna enligt traditionen tänkande varelser och inte bara vandrande lik.


Vittra



Vittra
var ett övernaturligt väsen som man trodde på förr. De hade barn och boskap precis som människorna. Men vad som skiljde dem från människan var att de levde under jorden och sällan visade sig helt öppet. Det var oftast kvinnorna som visade sig och de hade oftast vita eller röda kläder. Vittra ansågs ha stora, feta och mjölkrika kor. Korna betade längs vissa stråk, vittervägar. Det var oftast längs dessa vägar som man kunde få se dem.

Vittra var för det mesta inte onda utan visade sig oftast när de kände sig störda eller hotade av människorna. Ibland kunde kor, och till och med barn, försvinna spårlöst. Det var därför viktigt att hålla sig väl med henne. Men Vittra skadade aldrig någon, utan på tredje dagen återfann man alltid den försvunne.

Vittra har inte något annat än namnet gemensamt med Astrid Lindgrens vildvittror.


Vildmän



I flera kulturer över hela världen dyker figuren ”vildmannen” upp. Vanligtvis är han en hårig, människoliknande skogsjätte som rövar bort kvinnor och slåss mot olika hjältar. Men förutom att vara ett sagomonster i spännande historier har vildmannen fyllt en viktig symbolisk roll som en sorts magisk länk mellan människan och naturen. Under medeltiden användes vildmannen flitigt som en heraldisk figur, vilket betyder att han dök upp på vapensköldar och i olika familjevapen.

Vildmannen avbildas oftast som en hårig, skäggig karl med en krans av murgröna på huvudet. I sin hand bär han en stor träklubba som stridsvapen.

I Lapplands landskapsvapen står en röd vildman.

Under 1900-talet ersattes historierna om vildmän av berättelser om möten med håriga, apliknande varelser. Det finns en antydan om att de här figurerna skulle vara utdöda delar av människans släktträd, som på något sätt överlevt. På så sätt kan senare tiders "vildmän" verka mer bundna till vetenskapliga fakta än medeltidens sagolika skogsjättar. Sedan finns det de som menar att sagornas vildmän hela tiden varit detsamma som apmänniskor, bara det att förr i världen såg man dem som sagornas jättar. Sådana moderna vildmän är till exempel Yetin och Bigfoot.

Varulvar



Varulvar är människor som förvandlas till vargar eller vargmänniskor. Varulvar är immuna mot åldrade och de flesta fysiska sjukdomar,eftersom deras kropp hela tiden regenererar sig. Men de kan dödas genom att de tillfogats sår som förstör hjärtat eller hjärnan. Det finns olika sätt att bli en varulv; det vanligaste är dock att man blivit biten av en varulv och överlevt, med resultat att blodet har blivit förbannat.

En person som blivit varulv mot sin vilja (genom födelse,förbannelse, eller bett) är inte helt förlorad förrän han/hon har druckit mänskligt blog. När han gör det är hans själ helt förlorad.

Lykantropi
Lykantropi betecknar en förvandling från människa till varg och tillbaka. Ordet används i betydelsen att, genom magi, fysiskt förvandlas till en varg, och för att beteckna ett psykiskt tlllstånd då en person beter sig som, och tror sig vara en varg. Fortfarande på sena 1990-talet spreds rykten om varulvar efter att staden Uttar Paradesh i Indien attackerats av människoätande vargar. Flera andra moderna fall av lykantropi diskuteras bland dagens psykologer.



Ett avsnitt om varulvar från serien Väsen.

Demoner



Demoner är fallna änglar ledda av Lucifer, som en gång var Guds favorit, men som har störtats ner i avgrunden. De demoner som inte vill beblanda sig med människorna som dem därför att Gud har favoriserat änglarna framför dem.

Demonerna vill krossa de mänskliga uppkomlingarna och förstöra deras själar och ta över jorden.

Demoner lever även i olika dödsriken, där de straffar de själar som hamnat där efter sitt jordiska liv. Demoner kan se ut på många sätt: från sådana som ser ut nästan som en människa till fullstädigt omänskliga, monsterliknade varelser. Det vanligaste utseendet är ett traditionellt djävulskt utseende, med en i grunden mänsklig kropp, försedd med horn,betar,svans och bockfötter.

Olika demoner:
Braathwaate - Demonen av okunnighet

Bucon - Demonen av hat

Lanithro - Demonen av luften

Saalah - Demonen av skogarna

Bes - En demon som tycker om att skrämmas.

Charot - Hans utseende har bidragit till kristendomens uppfattning om hur Djävulen ser ut.

Adramelech - En av demonerna i det kristna helvetet.

Belfagor - En demon som råder över alla uppfinningar & upptäckter.

Abaddon - Han är gräshoppedemonernas härledare.

Lucifer - Lucifer är ljusbäraren.

Abraccassus - Asiatisk demon

Alocer - Astrologernas demon.

Alrinach - Skeppbrottarens demon.

Anamalech - Den demon som kommer med dåliga nyheter.

Aguares - En demon som lärde människor att dansa

Abracassus - Abracassus är en asiatisk demon med ormar som tår.

Belsebub - Belsebub är den äldste nedstörtade ängeln från himlen.

Aquiel - Deb demon som motarbetar söndagar.

Andusciassus - En krigardemon som ser ut som en noshörning.

Chemos - Demonen som ansvarar för födslar.

Arachula - Den demon som ansvarar för onskefulla andar i luften.

Bechard - Demonen som ansvarar för orkaner.

Ardad - Demonen som leder  vandrare in på villovägar.

Ascaroth - Han är demon och spionernas furste.

Bechet - Demonen som ansvarar för stormar och oväder

Acham - Han är smärtornas demon.


Lyktgubbe / Irrbloss



Mörka nätter kan man ibland se Lyktgubben, eller Irrbloss som ljusfenomenet också kallas, ute på sankmarker, mossar, längs sjöstränder eller där det fanns gamla vägar och stigar. Oftast ser man bara själva ljuset men kanske kan man även skymta lyktgubben själv, en liten figur med grå eller gröna kläder. Ljusskenet från hans lykta kan vara stort eller litet, det kan röra sig snabbt, men också mycket sakta - eller till och med vara blickstilla en lång stund. Håll dig dock på avstånd, det är inte bra att komma för nära en Lyktgubbe - man kan bli sjuk.

Lyktgubben kan på ren djävulskap förvilla folk så att de går vilse. Men är du snäll mot Lyktgubben kan han också hjälpa dig att hitta hem när du tappat bort dig. Får du hjälp måste du vara både vänlig och sedan artigt tacka. Glöm heller inte att ge honom en peng för besväret, annars blir han arg, ger dig en örfil eller förvrider huvudet på dig så att du inte hittar in i ditt hus - även om du står bara en meter från dörren!

En förklaring förr i tiden var att ljusskenet kom från en gammal lantmätare som hade mätt fel medan han levde. Nu när han hade dött ville han rätta till sina misstag och dra nya gränser.

Nuförtiden vet man att det finns naturliga förklaringar till dessa ljusfenomen. Det kan antingen vara långsamma elektriska urladdningar från marken till starkt laddade moln på låg höjd. Eller också kan det, i sumpmarker, vara kullfallna träd, löv och annat som ruttnar. Vid förruttnelsen bildas metangas. Finns det då någon fosforhaltig mineral i marken kan ljusfenomenen uppstå när syre kommer till.

Drakar



Drake
, ett stort ödle- eller ormliknade flygande djur. En förklaring till fenomenets uppkomst var tidigare att man i äldre tider funnit dinosaurieskelett, och att det utifrån det växt fram sagobildningar kring drakarnas eventuella förekomst. En annan förklaring, som hänvisar till den kinesiska draken, är att man förknippat varaner eller reptiler med dessa.

Det förekommer drakar i flera kulturers mytologi, bland annat i Sydamerika, Europa och Asien. Den europeiska kan ofta spruta eld, och i berättelser om dem vaktar de ofta skatter. Den kinesiska draken (龙 lóng) däremot saknar vanligen synliga vingar och har en ormliknande kropp, och den är till skillnad från sin europeiska släkting hyllad som god, och förknippad med vatten. Drakar kan alltid flyga, oavsett om de har vingar eller ej.

Drakar har magiska egenskaper, ibland (i Europa) koncentrerade i en så kallad drakontia, som finns inne i huvudet. Vill man plocka ut den måste man göra det medan draken fortfarande lever

I svensk folktro kunde draken förvandla sig till vad den ville, och om någon var ute efter dess stora skatter kunde den nya hamnen vara väldigt skrattretande. Drakarna brukade inte ha vingar, men kunde flyga ändå. Då såg det ut som ett gyllene band som strök över himlavalvet.

Draken är också omnämnd i den sista kända bibelboken, Johannes uppenbarelse. Där ser Johannes en fasansfull best med sju huvuden, tio horn, och sju huvudkronor, som skall representera Satan. Dessutom omnämns det i slutet av bibelboken Job om Leviathan, där rök kommer från näsan och eld från munnen.

I nästan alla religioner som finns eller har funnits, har där funnits drakar. I Babylon talade man om den fruktansvärda dödsdraken Tiamat. De gamla Aztekerna trodde på en solgud, vid namn Quetzalcóatl, som har avbildats som en befjädrad flygande orm. Egyptierna föreställde sig drakar som onda varelser som utdelade plågor mot de som hamnade i dödsriket. Nordmännen eller Vikingarna trodde att en drake vid namn Nidhögg gnagde på världsträdet Yggdrasils rötter. Även Hinduerna berättar om någon slags drakar i sina heliga skrifter. I kristendomens uppenbarelsebok föreställer man sig Satan som en drake.


Jättar



Jätte
var i nordisk mytologi och folktro en storväxt och stark varelse med människogestalt, ibland klumpig och enfaldig, ibland ond och lömsk, men ibland också trollkunnig och vis. Jättarna var ofta fientliga mot gudar och människor, men båda grupperna fick också hjälp och råd från jättarna, och flera av gudarnas gemåler var jättar. De kallades även för resar i synnerhet bergsresar (bergrisar) samt tursar i synnerhet rimtursar men även eldtursar. En jättinna kallades vanligen för en gyger, men även för trollkona o. dyl. Ordet jätte anses vanligen vara besläktat med verbet äta (denna etymologi föreslogs först av Jacob Grimm  och ha betydelsen av glupsk frossare (jfr. antikens människoätande cykloper och laistrygoner); turs och rese torde betyda "stark"; i nyisländskan antyder risi storlek, jötunn styrka, þurs dumhet.

Jättar förekommer också ofta i sagor. Oftast är de då fientliga mot människorna men undantag finns. Det är också vanligt att jättarna går hemska öden till mötes. Ett exempel på en sådan saga är den om jätten Finn i Lund. I denna saga påstås att jätten Finn skulle ha byggt Lunds domkyrka men sedan förvandlats till sten.

Liksom jättarna tidigare kämpade mot asagudarna, strider de under kristna tiden mot Kyrkan och kastar i sin förbittring stora klippstycken ("jättekast") mot kyrkorna, eftersom de inte kan tåla klockklangen. Tron på jättar har varit allmänt utbredd. Överallt visar man dessa av jättarna slungade klippblock, och folksägnen har än i dag mycket att berätta om bergtagna människor, om jättarnas ofta praktfulla boningar i klippan, om deras rikedomar och deras hulliga hjordar.

I norsk folktro och saga antog trollen sådana proportioner att de måste betraktas som jättar.

Inom den församiska föreställningen är jiettanas människoslukande personer med flera fruar. De kunde tillfångatas och ätas upp av människorna, och buken var fylld med metaller såsom silver och guld. Huruvida dessa föreställningar ursprungligen härstammar från den "germanska" mytologin kan dock ifrågasättas.

Troll




Troll
är ett samlingsnamn på människolika varelser i nordisk folktro och fornnordisk mytologi.

Trollen kunde variera högst avsevärt både i storlek, utseende och lynne. Ibland sades trollen vara mycket lika människor och ibland totalt väsenskilda. Vid sidan av trollen förekom också jättar, vättar och vittror. Samma namn har på olika orter används för olika väsen, där de småväxta kan sorteras in i kategorin oknytt. Andra likartade naturväsen skiljde sig från trollen i det att de ville leva ensamma, till exempel tomten näcken,skogsrået och sjörået. Trollen lever socialt. Trollen har ansetts som rika på guld, trots att de kan vara klädda i paltor. De har drifter som får dem att begå vad människorna anser vara brott. Exempel kan vara när en bortbyting upptäcks – det vill säga att trollen bytt ut sitt barn mot ett människobarn – vilket får anses som människorov. Ett sätt att undvika detta var att hota att döda barnet, eller döpa det.

Speciellt kvinnor riskerade att utsättas för trollen. De kunde bland annat riskera att bli bergtagna. Visserligen fanns chansen att återvända, men då med förändrad mental inställning. För att komma undan trollen fanns flera sätt. Kyrkklockor ansågs skrämma trollen, i likhet med Tor och hans hammare, Mjölner. Likaså fruktade trollen stål (eller silver), så en kniv var bra att ha när man gav sig ut i "trollskogen". Vissa troll tycktes vara känsliga för solljus och förstenades när de träffades av strålarna.

Hamnskifte var något trollen praktiserade, vilket förklarade varför man så sällan såg trollen. Men kände man doften av mat eller tobak, kunde det vara trollen. Likaså kunde de höras arbeta eller kalla på sina kor utan att det gick att lokalisera ljudets källa. Man måste också skilja på de väsen som kallades för troll och de människor som ansågs vara trollkunniga.


Älvor



Älvor
är i folktron ett kollektiv kvinnliga naturväsen som i skymningen och vid soluppgången kunde ses dansa över ängar, öppna fält och mossiga marker. Den suggestiva bilden av dimslöjor som dansande älvor är dock en produkt av romantisk diktning – vanligt var däremot att älvorna kunde höras, ofta som fågelkvitter. Där älvorna dansat uppträdde en ring (älvring eller älvdans) av antingen onaturligt friskt eller onaturligt glest växande gräs. Ibland bestod ringen av svampar, och det är i själva verket en i ring växande svampart som (över)göder gräset och ger upphov till detta fenomen. Att uträtta sina behov i en älvdans ledde ofelbart till sjukdom och olycka.

Älvornas främsta roll var som sjukdomsalstrare. En person som hade "fått älvorna" tänktes ofta ha fått sjukdomarna blåsta på sig av dessa, och då lika botar lika antogs ett kraftigt motblåsande, till exempel med en blåsbälg, ha kurerande effekt. En annan möjlighet var att smörja älvkvarnar med fett och möjligen offra lite guld i den, som skavts av från en ring eller dylikt. Älvkvarnar är det folkliga namnet på skålgropar, som är en enkel form av hällristning gjord under forntiden och då främst från bronsåldern.

Älvorna är etymologiskt besläktade med de alver som förekommer i nordisk mytologi. Den mytologiska kopplingen är dock oklar. Även bland andra germanska folk som engelsmän och tyskar feminiseras alferna i medeltida folktro och kopplas ihop med sjukdomar. Likheter kan även noterats mellan älvorna och övernaturliga väsen i de keltiska kulturerna, till exempel de iriska sídhe.

Älvor förekommer även rikligt i dansk folktro, där de vanligen kallas elverfolk eller ellefolk. De feer som förekommer i romanska folksagor och i anglosaxiska konstsagor som Tingeling har ibland översatts med ordet älva. Det finns dock ingen historisk koppling mellan älvor och feer.


Näcken



Näcken
är ett övernaturligt vattenväsen som i gestalt av en naken man sitter i vattnet och spelar fiol.

Enligt gammal folktro, med många lokala variationer, lockar näcken genom sitt spelande människor att gå ner i vatten och drunkna. Näcken finns framför allt i åar, forsar och sjöar. Han har olika namn beroende på var i Sverige han är, men berättelser om honom finns över hela landet i en mängd lokala variationer, även i Finland.

I Skåne berättas det om Näcken att han var ouppnådd mästare i fiolspel. Han var villig att lära ut konsten till människorna, vilket för dem medförde en stor risk, eftersom de därefter kom att hamna i ett mystiskt beroende av övernaturliga krafter. En speleman som lärt sig av Näcken, vid spelandet av dansmusik kunde bli så trollbunden av en mystisk kraft, att han inte kunde sluta förrän han miste förståndet. Men det var lika förtrollande för de dansande, som inte heller kunde sluta. Förtrollningen kunde brytas om någon av de inblandade förstod situationen och skar av fiolsträngarna med en kniv.


Kända monster runt om i världen.


Bigfoot
Bogeyman
Chimera
Chupacabra
Dracula
Dragon
Gamera
Ghidorah
Goblins
Godzilla
Golem
Gorgon
Grendel
Hyde
Lernaean Hydra
Jabberwock
Jersey Devil
King Kong
Kitsune
Kraken
Loch Ness
Medusa
Mothman
Mothra
Nuckelavee
Roc
Rodan
Scylla & Charybdis
Spring Heeled Jack
Vampyr
Varulv
Yeti


Tidigare inlägg