Sista bilden på Ed Gein


Joe Ball


Joseph (Joe) D. Ball
född den 6 januari 1892 - död 24 september 1938. Joe var en amerikansk seriemördare, i media kallades han för The Butcher of Elmendorf och The Alligator Man.

Bakgrund
Joe hade varit soldat i Europa under första världskriget. Efter kriget började han smuggla sprit, men han blev ertappad och fick sluta smuggla sprit. Han byggde en bar som också hade damm som han hade fem alligatorer i. Med hjälp av alligatorerna kunde han mörda människor utan att någon skulle hitta kropparna. Han brukade mata alligatorerna med katter och hundar, senare skulle han börja mata de med människokött (tror man).

Morden
Många kvinnor började försvinna i området och de rapporterades saknade, även hans fru och tidigare flickvänner försvann. Man började misstänka Joe Ball. När sheriffen kom till honom då han skulle förhöras sköt Joe sig själv i huvudet/eller i hjärtat. Om han inte hade tagit självmord hade han förmodligen döms till döden med hjälp av elektriska stolen. Man vet inte exakt hur många Joe Bell dödade men man tror det rör sig om fem till tjugo kvinnor. Alligatorerna skickades senare iväg till San Antonios zoo.



Filmen Eaten Alive av Tobe Hooper är inspirerad av Joe Ball.

Richard Ramirez



"I love to kill people. I love to watch them die. I would shoot them in the head
and they would wiggle and squirm all over the place, and then just stop. Or I
would cut them with a knife and watch their faces turn real white. I love all
that blood." - Richard Ramirez

John Duffy och David Mulcahy

 

John Duffy och David Mulcahy (båda födda 1959) är två män som våldtog och mördade tre kvinnor tillsammans. De härjade i södra England på 80-talet. I media kallades de för  The Railway Rapists och The Railway Killers.

Morden
Först började det med våldtäkter och sedan leddes våldtäkterna till mord. Den 29 december 1985 blev Alison Day 19 år överfallen och våldtagen av de två männen, de avslutade hennes liv med hjälp av ett snöre som de ströp henne med. Det första mordet skedde på tågstationen i Hackney Wick som ligger i London. Den 17 april 1986 var det dags för det andra offret, det var den 15-åriga Maartje Tamboezer. Även hon blev överfallen, våldtagen och strypt till döds med ett snöre. Det tredje och sista offret blev den 29-åriga Anne Locke.Hon kidnappades och mördades vid tågstationen Brookmans Park som ligger i Hertfordshire.

  

Rättegången osv.
Polisen hade länge problem med att gripa mördarna. De båda hade åkt innan som misstänkta men de släpptes då det ej fanns bevis. Men i februari 1988 greps John Duffy för morden. Men efter ett par år erkände han att han ej hade utfört morden ensam. Då greps (2001) David Mulcahy också för morden. De båda dömdes till livstids fängelse.

"Rape is a natural thing for a man to do" - John Duffy

  

The Vampire Clan



Rod Ferrell (egentligen Roderick Justin Ferrell) född den 28 mars 1980. Han var ledaren i The Vampire Clan. Klanen dödade ett par och Rod blev den yngsta personen som dömdes till döden men straffet ändrades senare. Rod sa till folk att han hette Vesago egentligen och är en 500 årig vampyr. Totalt var de fyra stycken i klanen Rod Ferrell, Howard Anderson, Dana Cooper och Heather Wendorf och Charity Keesee.

Morden
Den 25 november 1996, veckan innan thanksgiving hittas Naoma Ruth och Richard Wendorf av dottern Jeni, de hade blivit misshandlade till döds i deras hem. Rod och hans medhjälpare Howard bröt sig in hos paret, Richard sov på soffan och han hann precis vakna när han blev slagen med en kofot, frun kom ur duschen och då överföll de henne med kofoten också. Rod hade tänkt låta Naoma överleva men hon kastade varmt kaffe på honom då dödade han henne också med en kniv. När man fann paret såg man att Richard hade ett brännmärke som var format som ett V på kroppen.

 Richard och Naoma.
 
Orsaken till morden
Offrerna var styvmor och far till Heather Wendorf som var med i klanen. Rod hade hjälpt Heather att rymma hemifrån då hon sa att det var ett helvete att bo där. Gruppen brukade sitta på kyrkogårdar och utföra flera ritualer som b.la dricka blod osv. Rod berättade om sin plan för gruppen, ingen verkade ha något emot morden.

Rättegången
Rod greps fyra dagar efter mordet. Den 12 februari 1998, dömdes Rod till döden men straffet blev senare till livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigiving. Hans medhjälpare Howard dömdes till livstids fängelse. Resten av klanen dömdes till mindre straff då de inte var med när morden skedde.



“Many people have associated me with Satanism, and I have to say that, although I hold nothing against the Satanic beliefs, or the people who practice them, I have personally never been involved in such activities or beliefs. Vampirism is not Satanism. They are two separate things.”
- Rod Ferrell

Per Johan Pettersson



Per Johan Pettersson
, född 5 augusti 1862, död 17 mars 1893, från Mossbo, Alfta finnskog i Hälsingland. Pettersson avrättades 1893 i Gävle för morden på två poliser. Han kallades för Alftamördaren.

Tillsammans med sina två bröder och sin far sköt Pettersson länsmannen Albert Gawell och fjärdingsmannen Olof Norén till döds när de var ute för att överlämna en stämning mot några ökända hembrännare och lönnkrögare. Såväl Per Johan Pettersson (som vid tiden för morden var 29 år), som dennes bröder Anders 26 år och Karl Erik (som enligt uppgift höll i vapnet) 17 år, och deras far Per Olof (56 år) var inblandade i brottet.

Per Johan dömdes till döden för morden då rätten ansåg att han hade varit den pådrivande kraften. Rättegången mot honom, hans far och hans bröder varade i fyra dagar och avslutades i tingsrätten den 12 juni 1892. Senare togs ärendet upp i såväl hovrätt som högsta domstol, men domarna blev desamma. Domen verkställdes på fängelsegården på Hamiltongatan i Gävle. Den 17 mars 1893 halshöggs Per Johan Pettersson, av skarprättaren Albert Gustaf Dahlman.

Karl Erik och Anders dömdes med hänsyn till sin ungdom och påverkan från den äldre brodern till livstids straffarbete istället för döden. Fadern fick ett kortare straff för hembränning. I en version av Per Johan Pettersson samtal med sina bröder före avrättningen så påstås det att han konstaterat att han fick det kortaste straffet. Båda hans bröder dog i fängelset.


Charles Manson



 
 

 

James Bulger fallet

James Bulger, född 16 mars 1990 i Liverpool, Merseyside, död den 12 februari 1993 i Walton, Liverpool, Merseyside, var en tvåårig brittisk pojke som rövades bort och misshandlades till döds av två äldre pojkar (Jon Venables och Robert Thompson) .



Mordet
Fredagen den 12 februari 1993 befann sig Jon Venables (född 13 augusti 1982) och Robert Thompson (född 23 augusti 1982) på varuhuset New Strand Shopping Centre i norra Bootle i Liverpool. Ett flertal övervakningskameror registrerade de 10-åriga pojkarna som skolkade från skolan. En av pojkarna (man vet inte vem det var eftersom det är hemligt) medgav senare att de i varuhuset letade efter ett barn att röva bort och döda.

På fredagseftermiddagen åkte James Bulger med sin mor Denise från Kirkby till New Strand Shopping Centre för att handla. Omkring klockan 15:40 upptäckte modern att James var borta. Venables och Thompson hade lockat med sig honom, när modern för en kort stund var inne i en charkuteriaffär. En stillbild från en övervakningskamera anger tiden 15:42 då Venables och Thompson går ut ur varuhuset med Bulger. På bilden ses Venables hålla Bulgers högerhand, medan Thompson går framför dem.



De två pojkarna tvingade med sig Bulger på en drygt fyra kilometer lång promenad i Liverpool. Vid Leeds and Liverpool Canal höll de upp Bulger och släppte honom på huvudet, varvid han ådrog sig ansiktsskador. Under vandringen sågs pojkarna av 38 personer. Media kom att kalla dem för "Liverpool 38". Bulger hade en bula i pannan och grät, men de flesta av vittnena ingrep inte, då de antog att Bulger var Venables och Thompsons yngre bror. Två personer konfronterade pojkarna, men de ljög och sade att Bulger var deras yngre bror eller att de hade påträffat Bulger irrande omkring och var på väg till närmaste polisstation.

Efter att ha gått ett stycke längs Church Road i Walton bar pojkarna upp Bulger på ett järnvägsspår nära den nedlagda Walton & Anfield railway station, strax öster om Walton Lane. Här fortsatte pojkarna att misshandla Bulger. En av dem skvätte blå modellfärg i Bulgers vänstra öga. De sparkade honom, kastade tegelstenar och stenar på honom och slog honom i huvudet med en järnstång. Järnstången beskrevs under rättegången som någon typ av skarvjärn. Venables och Thompson skall även ha lagt batterier i Bulgers mun. Polisens utredare misstänkte, att brottet hade en viss sexuell anstrykning, då pojkarna hade tagit av Bulgers skor, strumpor, byxor och kalsonger. Rättspatologen vittnade om att Bulgers förhud var skadad.

Innan Venables och Thompson lämnade spårområdet, lade de Bulger över ett järnvågsspår så att ett tåg skulle köra över honom och få det hela att se ut som en olycka. Bulger dog kort efteråt, innan ett tåg körde över hans döda kropp och delade den vid midjan. Rättspatologen vittnade om att Bulger var död, innan tåget körde över honom. Bulgers illa tilltygade kropp påträffades två dagar senare, den 14 februari.



Efterspel
När de båda pojkarna 2001 frigavs efter åtta år i fängelse uppgav de båda att de ångrade sig djupt. På grund av en hotbild från allmänheten gavs de båda nya hemliga identiteter. Domaren menade att de båda svävade i fara och riskerade att attackeras av släkt och vänner till Bulger. Bland annat har hans pappa sagt att han kommer att hämnas om han hittar de båda tonåringarna. Media protesterade mot förbudet att rapportera om Venables och Thompsons nya liv.

I början av mars 2010 återvände Jon Venables till fängelse efter att ha brutit emot reglerna som gällde för hans fortsatta frigång. När båda pojkarna släpptes fria år 2001 fick de en så kallad "life license" som innebär att de båda måste hålla sig till ett antal hårda regler. Bryts någon av reglerna åker den som bryter mot dem i fängelse igen under obestämd tid. Jon Venables erkände sig den 23 juli 2010 skyldig till att ha laddat ner och spridit grov barnpornografi.


Eric Smith



När Eric Smith (född den 22 Januari 1980) var 13 år mobbas han på grund av hans tjocka glasögon, fräknar, röda hår. Man tror att mordet var en faktor pga mobbingen. Den andra augusti 1993 lockade Eric med sig den fyra åriga Derrick Robie för att mörda honom. Eric ströp honom och släppte tunga stenar på Derricks huvud. Då Derricks mamma skulle hämta honom då han inte dök upp, blev hon orolig och kontaktade polisen.Man fann Derricks kropp efter fyra timmar. Eric greps sju dagar efter mordet, när polisen frågade Eric varför han hade dödat Derrick kunde han inte svara på det. Och än idag kan inte Eric svara på den frågan.

 Derrick Robie

Eric Smith dömdes 1994 till minst nio år till livstids fängelse. Han fick ett mindre straff då han var så ung när han begick mordet. I fängelset skickade Eric ett brev/kort till Derrick Robies föräldrar och bad om ursäkt.

Han skrev såhär:
"I know my actions have caused a terrible loss in the Robie family, and for that, I am truly sorry. I've tried to think as much as possible about what Derrick will never experience: his 16th birthday, Christmas, anytime, owning his own house, graduating, going to college, getting married, his first child. If I could go back in time, I would switch places with Derrick and endure all the pain I've caused him. If it meant that he would go on living, I'd switch places, but I can't."

Eric Smith har nekats villkorlig frigiving sex gånger, nästa gång han får söka om villkorlig frigivning är i april 2014. Så det återstår att se vad som händer då.


Filmtips 88

The Pact är en skräckfilm från 2012.

Handling: Annie återvänder hem för att närvara vid hennes mycket föraktade mors begravning. När hon ska gå och lägga sig i sitt gamla sovrum, känner hon en främmande närvaro i huset.


Pekka-Eric Auvinen GIFS



Finns att läsa om Pekka-Eric här.

Shankill Butchers

Shankill Butchers var en terroristcell inom Ulster Volunteer Force i Shankill Road i Belfast, Nordirland. Gruppen ägnade sig åt kidnappning och mord på slumpmässigt utvalda människor som påstods vara katoliker.

 

Shankill Butchers leddes av Lenny Murphy som blev medlem i Ulster Volunteer Force. 1972 samlade han ett gäng ungdomar inom Ulster Volunteer Force, Robert "Basher" Bates, William Moore och "Big" Sam McAllister, för att bilda Shankill Butchers.

 

Den 28 september 1972 mördades William Pavis, som gruppen misstänkte sålt vapen till IRA. Lenny Murphy och Mervyn Connor arresterades för mordet. I Mazefängelset tvingades Connor av Murphy att skriva ett erkännande av mordet, varefter Murphy mördade Connor. Murphy kunde inte åtalas i brist på bevis, och släpptes i maj 1975. I mars 1976 sköt och sårade Murphy en katolsk kvinna. Murphy hamnade i fängelse men gruppen fortsatte med William Moore som ledare. I maj 1977 lämnade gänget en ung man att dö efter att ha huggit honom med en yxa upprepade gånger. Han räddades och fördes till sjukhus. Gängmedlemmar som deltagit i dådet ringades in och kunde infångas. De erkände dådet, och angav Murphy som ledare för gruppen. Murphy undslapp dock även denna gång att lagföras, då ingen vågade vittna mot honom. I februari 1979 dömdes gängmedlemmar för 19 mord varav de erkände 11. De dömdes till livstids fängelse utan möjlighet till nåd, men frigavs i och med långfredagsavtalet.

 

Lenny Murphy kom ut ur fängelset i juli 1982 efter att ha avtjänat ett kortade straff för olaga vapeninnehav, det enda han kunde fällas för eftersom ingen kunde förmås att vittna mot honom. Han sägs ha begått sitt första mord inom 24 timmar efter frigivningen, några veckor senare dödade han en bilförsäljare. Ulster Volunteer Force insåg att Murphy var en belastning för deras sak och en fara för deras egna, men han hade nått en viss hjältestatus bland somliga av Ulster Volunteer Forces medlemmar. Organisationen sägs ha hjälpt Provisional IRA att mörda Murphy.

 


Amelia Earhart och Fred Noonan

Amelia Mary Earhart född 24 juli 1897 i Atchison, Kansas, förmodligen död 1937 i västra Stilla havet, var en amerikansk pilot som blev berömd genom en rad djärva långflygningar och verkade för att kvinnor skulle ges samma möjligheter som män att utbilda sig inom flyget.

 

Försvinnandet

Electran var tungt lastad trots att man plockat ut allt som inte var absolut nödvändigt, bland annat fallskärmarna. Färden från Lae till Howland beräknades till arton timmar. Efter sju timmar och tjugo minuter mottog flygplatsen i Lae ett sista radiomeddelande från planet. Lite senare uppfångade flygledningen på ön Nauru ett meddelande i vilket Earhart rapporterade att de låg exakt på kursen och att hon såg ett fartyg nedanför på havet.

 

Kuttern Itasca sände väderrapporter och radiosignaler varje halvtimma, men fick inga svar. Första gången kutterns operatörer hörde av Earhart var med ett mycket otydligt meddelande klockan 2.45. En timma senare kom ett tydligare där hon bad om vägledande radiosignaler. Uppenbarligen hörde hon inte signalerna från Itasca, vilket var katastrofalt. Frederick J. Hooven ger i en not skriven i juni 1982 följande förklaring: Earhart lät, troligen i Miami, ta bort den moderna radiokompass, uppfunnen av Hooven, som monterats i Electran, en tung apparat som delvis skymde sikten för piloten. Detta gjordes utan att hon var medveten om att hennes gamla radioutrustning inte kunde ta emot så högfrekventa signaler som Itasca på hennes egen begäran använde.

 

När Earhart och Noonan varit i luften i nära tjugo timmar, mot beräknade arton, och besättningen på Itasca börjat tro att de havererat, kom ett nytt meddelande från Earhart. Hon sa att de nu måste vara rakt ovanför kuttern och ön men att hon inte kunde se dem. Och att hon inte hade mycket bränsle kvar. Itasca svarade genast, och denna enda gång hörde hon och måste alltså ha varit alldeles nära skeppet. Hon meddelade att hon visserligen fått in signalen men inte lyckats att med hjälp av den få in bäringen till skeppet.

 

En timme senare, kl 8.42 gav kaptenen på Itasca order om att meddelandet att Earhart havererat i havet skulle sändas till kustbevakningens högkvarter i San Francisco. Då hörde ett par män på däck ett sista meddelande från Earhart. Det uppfattades som en anvisning om var besättningen skulle söka efter vraket:

 

”We are on the line of position 157-337. We are running north and south.”

 

Sökandet började. Itasca lättade ankar och styrde mot det område där de trodde att planet havererat. President Roosevelt gav personligen order om massiva insatser till sjöss och från luften. Med start 3 juli genomsöktes området av nio skepp ur den amerikanska flottan och kustbevakningen samt sextiosex flygplan men man fann inga spår av planet. Den 18 juli avblåstes de officiella eftersökningarna.

 

 

Teorier och efterforskningar

The Earhart project ser som det mest troliga scenariot att Earhart och Noonan använde det återstående bränslet för att ta sig till närmaste fastland, det vill säga den lilla obebodda atollen Nikumaroro (tidigare Gardner Island) i ögruppen Phoenixöarna, som ligger på linjen 157-337, och att de landat på revet som vid ebb är ovanför vattnet. Flygplansvraket har sedan vid högvatten sköljts ner från revet och därför inte upptäckts från luften. Det finns inga säkra bevis för detta, men indicierna är många.

 

Den 1 mars 2011 meddelas från Papua Nya Guinea, att ett på 70 meters djup nordväst om Buka i Bouganville funnet flygplansvrak skulle kunna vara Earharts. Vraket hittades ursprungligen 2002 av dykande lokala fiskare. Gamla män och kvinnor från ön berättar om en händelse för länge sedan. Ett flygplan kraschade i dåligt väder när en blixt träffade dess vänstra vinge och störtade i havet med nosen före.


Mysterium


John hron fallet

John Hron född den 25 januari 1981 i Kungälv, död 17 augusti 1995 i Kungälv, som 14 år gammal mördades av ett gäng nynazister vid Ingetorpssjön nära Kode utanför Kungälv i Sverige.

Mordkvällen
John Hron var på kvällen den 16 augusti 1995 tillsammans med en yngre kamrat, Christian, ute vid Ingetorpssjön för att tälta. Det är elden som lockar till sig Johns mördare. Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.

De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med. Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom.

Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.

De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat. Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.

John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister. Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.

Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.

Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld. Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön. John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom.

De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga Christian att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Christian ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.

Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig. Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut, han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.

Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom. Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.

Killarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.

Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö. Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Killarna drar sig hemåt och lägger sig. Christian får lift med en bil, kommer hem och slår larm. Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.





Efterspel
De fyra nynazisterna, alla tonåringar då, åtalades. Daniel Hansson dömdes för mord och olaga tvång till åtta års fängelse. En dömdes till fem år för mord. En dömdes för grov misshandel till tio månaders fängelse och den sista som inte slog larm på sin mobiltelefon, och inte stoppade misshandeln, dömdes till fyra månaders fängelse.

Herbert Mullin



Herbert William Mullin
född 18 april 1947, är en amerikansk seriemördare som mördade 13 personer i början av 1970-talet.

Barndomen
Herbert föddes i Salinas, Kalifornien men växte upp i Santa Cruz. Hans far var en strikt andra världskrigs-veteran som ofta berättade om sina heroiska insatser och visade sin son hur man använder ett vapen i ung ålder. Mullin var omtyckt i skolan och hade många vänner. Men kort efter examen från high school, omkom en av hans bästa vänner i en bilolycka. Herbert byggde ett slags altare i hans rum för att hedra hans avlidne vän. Senare i livet upptäckte han att han var/är homosexuell trots att han hade en flickvän på den tiden.

År 1969 när Herbert var 21 år skickade hans familj honom till ett mentalsjukhus. För att han brukade höra röster och skada sig själv. Han placerades på olika institutioner men släpptes ut efter ett tag. Många år senare fastställde man att Herbert led av paranoid schizofreni.

Morden
Den 13 oktober 1972 slog Mullin en hemlös man (Lawrence White) till döds med ett basebollträ. Mannen hade liftat och Herbert slog ner honom då han bett mannen titta hans motor. Mannens kropp hittades dagen därpå.

Nästa offer var Mary Guilfoyle 24 år som också plockades upp av Herbert då hon liftade. Han högg ihjäl henne medans han körde. Senare dumpade han henne lik i skogen och skar upp hennes mage. Han tog ur tarmarna för att undersöka de. När Marys kropp hittades, trodde man att hon kunde vara ett offer för Edmund Kemper, som också härjade i området på den tiden.

Fyra dagar senare, på en torsdag i november var det dags för det tredje offret (Father Tomei). Han slog, sparkade och högg ihjäl en präst. Efter Herbert attackerat prästen flydde han snabbt ifrån platsen. Ett vittne lyckades se Herbert när han sprang iväg, men vittnesbeskrivingen hjälpte inte polisen just då.

Nästa offer blev James Gianera 24 år och Joan Gianera 23 år. Han sköt de i huvudet och knivhögg paret flera gånger. Sedan sköt han ihjäl Kathy Francis 30 år och hennes söner David Hughes 9 år och Daemon Francis 4 år. Polisen trodde att morden var drogrelaterade.

Ungefär en månad senare början på februari 1973 var Herbert ute och gick i parken Henry Cowell Redwoods då fick han syn på fyra killar (Robert Spector, David Oliker, Brian Scott Card och Mark Dreibelbis) som kom ut ifrån en camping. Han gick fram till killarna och började prata. Herbert bad killarna att lämna parken då de skräpade ner. Men de vägrade, han bad de komma tillbaka nästa dag så de kunde göra upp. Killarna tog inte hans hot på allvar då de hade ett gevär. Herbert kom tillbaka och sköt ihjäl killarna. Man fann kropparna en vecka senare.

Det sista mordet ägde rum den 13 februari. Herbert var ute och körde runt med bilen då han fick syn på en äldre man (Fred Perez). Herbert gjorde en U sväng och klev ur bilen för att närma sig mannen, han sköt ihjäl mannen för att sedan gå lungt tillbaka till bilen. Hädelsen skedde mitt på dagen så det fanns många vittnen i närheten som sett allt. De gav polisen Herberts registreringsnummer. Herbert Mullin greps snabbt.



Orsaker till morden
Eftersom Herbert led av schizofreni hade han hört röster som sagt åt honom att döda folk. Han trodde att han skulle förhindra att en jordbävning skulle komma om han dödade människor.

Domen
Herbert dömdes den 19 augusti 1973 till livstids fängelse. Han kan få villkorlig frigivning år 2025, då kommer han vara 78 år. Han sitter på på Mule Creek fängelset i Ione som ligger i Kalifornien.

Vampyrmordet i Australien


   

Tracey Wigginton, Lisa Ptachinski, Kim Jervis och Tracey Waugh
är australiensiska mördare (medhjälpare till mord). De är kända för att ha dödat/varit med och dödat man 1989 för att dricka blod. Tracey Wigginton var den enda av de fyra som erkände mordet. Det ingen rättegång och bara få detaljer om händelsen beskrevs till domaren. Hennes f.d flickvän Lisa Ptachinski och två andra kvinnor (Kim Jervis och Tracey Waugh) ville hjälpa Tracey Wigginton att stilla hennes blodtörst.

Mordnatten
Den 20 oktober 1989 lockade kvinnorna med sig en man till en park, det var den 47-åriga Edward Baldock. I parken högg Tracey Wigginton honom 27 gånger, hon högg honom så mycket att huvudet nästan hade avlägsnas från kroppen. Därefter drack Tracey Wigginton mannens blod. Hans kropp upptäcktes tidigt av folk som passerade parken. Man fann skor på brottsplatsen som var en av kvinnornas samt ett bankkort med namnet Tracey Wigginton på. Så kvinnorna greps snabbt.

  Edward Baldock

Rättegången och domen
På rättegången sa Tracey Wigginton att hon var vampyr, hon sa även att hon inte kunde leva på fast föda. Hon brukade kontakta olika slakterier för att få grisblod eller koblod eller liknande. Lisa Ptachinski har berättat att hon var tvungen att skära sig själv för att Tracey Wigginton skulle få blod. Efter att tag började de fyra kvinnorna planera ett mord så att Tracey Wigginton skulle bli nöjd.

Tracey Wigginton och Lisa Ptaschinski dömdes båda till livstids fängelse med ett minimum på 13 år. Kim Jervis och Tracey Waugh dömdes till 18 års fängelse för dråp. Men straffet minskades till 12 år.

Tracey Wigginton släpptes ut 11 Januari 2012.

Gifs






Spökhuset i Skillingsfors

 

I Skillingsfors i västra Värmland ligger hemmanet Bön. Gården byggdes på 1700- talet. Skillingmarks hembygdsgård, eller Framme gården som den heter, har ända sedan 50-talet varit ett populärt utflyktsmål för människor på jakt att vara med om något övernaturligt. De flesta som sovit över här har varit med om någonting. En del hör knackningar eller steg och några har till och med flytt från huset mitt i natten. Även flera medium, både från Norge och Sverige, har besökt Frammegården för att "känna av" det mystiska huset. Enligt dem är det här det bästa stället i hela Sverige om man vill få kontakt med andra sidan. Vad det är som ligger bakom spökerierna är det ingen som riktigt vet. Det ryktas om att det kan vara den sista ägarinnan som går igen. Flera har sett henne i huset och på gården tillsammans med en liten pojke.

Men huset har varit omtalat som en plats för "makternas spel" ända sedan det byggdes. Mest känningar brukar besökarna få i ett kraftigt lutande rum på övervåningen. Det kallas för "likrummet" eftersom flera människor sägs ha avlidit där. Många vill inte ens gå in i det rummet, de känner med en gång att det är något som inte står rätt till, sedan finns det en gammal gungstol i rummet bredvid som många har sett röra sig utan anledning. Och de båda dörrarna till rummet har vi stängt med haspar många gånger, ändå kan de vara öppnade när man kommer tillbaka.

En dokumentär om Armin Meiwes



Har skrivit om Armin Meiwes innan här.

James Evans och Wendy Gardner

1994 mördade James (15 år) och Wendy (13 år) hennes mormor Betty Gardner. Anledningen var att Betty var emot deras förhållande, hon ansåg att James hade dåligt inflytade på hennes barnbarn. Kvällen den 28:e december 1994 kom Wendy hem till Betty då hon varit hos James, när hon kliver in är hon inte ensam, James var med henne. Betty blev genast upprörd och bad honom gå. Helt utan förvarning övermannade James Betty och ströp henne till döds med ett snöre.

De tog Bettys pengar och la kroppen i bagageutrymmet. Polisen fann kroppen och grep paret. 1997 dömdes de båda till livstid fängelse. De hade haft planer ett tag att döda mormodern, så att de kunde vara tillsammans utan att någon störde sig på deras relation.

Två år efter mordet sa Wendy att hon älskade och saknade hennes mormor. Hon sa även att hon bokstavligen inte ville att hennes mormor skulle dött.


Det finns en bok skriven om fallet.


Turning Bread Into Scary Gore Sculptures











Skulle ni vilja äta detta bröd?


Filmtips 87

Twixt är en skräckfilm från 2011.

Handling: En skräckförfattare besöker en avlägsen och märklig liten stad under en allt annat än glamorös boksigneringsturné. Den lilla orten bär på en mystisk och brutal mordhistoria, och med en ny bok i sikte börjar han gräva djupare i mysteriet. Men ju djupare han sjunker in i berättelsen, desto grumligare blir hans egen roll. Är han bara en betraktare? Eller är han rentav en del av det fruktansvärda?.


Jerry Brudos



Jerome Henry "Jerry" Brudos
( född den 31 januari 1939 - död 28 mars 2006) var en amerikansk seriemördare och nekrofil. Han kallades The "Lust Killer"  och "Shoe Fetish Slayer".
 
Redan vid fem års ålder upptäckte han sin fetisch för kvinnofötter. Han ska ha försökt tagit sin lärares skor, men de upptäckte honom. Han hade också en fetisch för kvinnors underkläder, och han sa att han skulle stjäla underkläder från kvinnliga grannar.

Han tillbringade tonåren på mentalsjukhus. Han började förfölja kvinnor som tonåring, han slog ner dem medvetslösa och stal deras skor.

När han var 17 år så bortförde han en kvinna och tvingade henne att strippa för honom, han tog också massa foton. Han greps och fick en straff på nio månader på en psykiatrisk avdelning i Oregon. Under tiden när han satt på avdelningen berättade han för en psykolog om hans fantasier att döda kvinnor. Trots detta uttalande släpptes han fri utan någon övervakare eller likande. Han åkte tillbaka till Portland och gifte sig. Men han hade fortfarande sina fantasier kvar. Han bestämde sig för att leta efter ett offer.

Morden
Den första kvinnan han dödade var en ung studentska som jobbade extra som försäljare. Han bjöd in henne till hans hem och krossade hennes huvud med en planka, han sågade av ena foten och behöll den. Jerry brukade sätta på en sko på foten, för att sedan fotografera foten. Resten av kroppen hade han hängt upp i garaget i en köttkrok och han brukade roa sig med att sätta på kroppen olika kläder och fotografera den.

Det andra offret ströp han medans han hade sex med henne/kroppen. Han skar av ena hennes bröst. Även hon hamnade i garaget på en krok. Detta gällde även det tredje och fjärde offret. Och på det tredje offret skar han av båda brösten. Efter han utfört morden brukade han klä på sig klackskor och onanera.

Offrerna
   
   Linda Slawson, 19         Jan Whitney, 23        Karen Sprinker, 19         Linda Salee, 19

 
Crime scene photos.

Domen
Jerry greps den 25 maj 1969. Han dömdes till livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning. Jerry Brudos dog i fängelset den 28 mars 2006 av levercancer. Han blev 67 år.

Brain



Jeffrey Dahmer’s brain before being cremated.


Velma Barfield



Margie Velma Barfield
(född den 29 Oktober 1932 - död 2 November 1984). Hon var den första kvinnan i USA att avrättas då dödsstraffet återinfördes (det hade varit nio års uppehåll). Hon var också den första kvinnan som avrättades med dödlig injektion.

Hon kallades Death Row Granny.

Hon dödade sex personer med hjälp av arsenik. Hon greps 1978 då man grävt upp en grav och undersökt kroppen och fann spår av arsenik (man grävde upp flera kroppar också och fann gift). Man misstänkte genast henne då flera personer dött i hennes omgiving/vård. Hon erkände flera mord men dömdes bara för ett mord.

Under sin vistelse i dödscellen, blev Velma en hängiven pånyttfödd kristen. Man försökte göra så hennes straff blev livstids fängelse i stället för dödsstaff, men detta nekades.

Hennes sista ord blev "I know that everybody has gone through a lot of pain, all the families connected, and I am sorry, and I want to thank everybody who have been supporting me all these six years." Och som sista måltid valde Velma en coca cola bruk och en skål med ostbågar.



Velma Barfield begravdes i en mindre kyrkogård i North Carolina.

Mässingstjuren


Mässingstjuren
var ett tortyr- och avrättningsredskap.

Tjuren konstruerades och byggdes av skulptören Perillos av Aten åt den grymme envåldshärskaren Falaris i Akragas på Sicilien på 500-talet f.Kr. för att användas vid bestraffning av brottslingar.

Den dömda personen stängdes in i tjuren och man tände sedan en eld under den. Eftersom tjuren var gjord i mässing blev den vansinnigt varm och personen inuti brändes ihjäl. Den var konstruerad med rör på ett visst sätt vilket gjorde att när personen skrek så lät det som om tjuren var ursinnig.


Dorangel Vargas



Dorangel Vargas
(född 1957), känd som "El comegente" och " Hannibal Lecter i Anderna ", är en seriemördare och kannibal i Venezuela. Han var hemlös och brukade jaga förbipasserade vid en park San Cristobal. När han greps, erkände han att han hade dödat tio män och ätit dem.

Han greps i februari 1999, i staden San Cristobal , nära den colombianska gränsen. Till journalister har Dorangel sagt "Sure I eat people, Anyone can eat human flesh, but you have to wash and garnish it well to avoid diseases. I only eat the parts with muscles, particularly thighs and calves which are my favorite. I make a very tasty stew with the tongue and I use the eyes to make a nutritious and healthy soup." Han har också sagt att han gillar kött från både kvinnor och män.

Men man tror att han ljuger om antalet för det stämmer inte med de ben man hittat i hans hydda. Så man vet inte hur många Dorangel har dödat totalt. Man tror också att han kan ha suttit på ett mentalsjukhus innan för att sedan släppas ut.

Spöklegenden Mary



Resurrection Mary
är en välkänd spökhistoria i Chicago. Det sägs vara en liftare som försvinner. Flera personer har sett henne då de kört genom Archer Avenue utanför Chicago.

Redan på 1930 talet ska man ha sett Mary. Då folk plockat upp en kvinnlig liftare. Mary ska ha en lång vit klänning, ha ljusblont hår och blå ögon. Det finns vittnen som säger att hon ska ha en tunn sjal med sig och en handväska och att hon är väldigt tystlåten. Hon säger att hon vill ha skjuts till kyrkogården. Sedan kliver hon ur bilen och försvinner.

Legenden
Det berättas att Mary och hennes pojkvän hade varit och dansat på Oh Henry Ballroom. Vid något tillfälle hade paret börjat bråka och Mary stormade ut. Fast det var en kall vinternatt skulle hon gå hela vägen hem.

Hon lämnade dansstället och började gå upp mot Archer Avenue. Hon hann inte komma långt innan hon blev påkörd, föraren lämnade henne att dö. Hennes föräldrar hittade hennes kropp och blev helt förkrossade. De begravde henne på kyrkogården (dit hon vill bli skjutsad till). De begravde henne i en vit klänning och med matchade skor. Man har aldrig hittat föraren.

Vem är Mary?
Man vet inte riktigt vem Mary kan vara men den finns några teorier. En författare tror att det kan ha varit en kvinna vid namnet Anna "Marija" Norkus som dog 1927 (i en bilolycka), när hon skulle hem från Oh Henry Ballroom. Denna teori är den mest troliga.

 En bild på Anna "Marija" Norkus.

Sati



Sati (suttee) 
innebär att inom hinduismen att efterlevande hustru bränner sig levande på den döde makens likbål. Man vet inte exakt hur många kvinnor det är som utfört Sati.

Sati förbjöds av de brittiska kolonialmyndigheterna redan 1829. Än idag anses det dock som en i hög grad religiös handling att ta bålet, och det senaste kända exemplet är från byn Deorala i Rajasthan 1987, där en ung, nygift kvinna vid namn Roop Kanwar blev änka och enligt eget val satte sig högst upp på likbålet och lät sig förtäras av lågorna. Sedan detta blivit känt samlades hundratusentals människor i byn vid en särskild ceremoni 10 dagar efter hennes död, för att få del av den välsignelse hon troddes ha nedbringat över marken där hon dog.

Många tror att kvinnorna tvingades utföra sati mot deras vilja. Innan ceremonin fick kvinnorna opium så de skulle hålla sig lugna.

När den engelske generalen Charles James Napier, av en delegation hinduer, uppvaktades i ärende att upphäva av det engelska förbudet mot änkebränning, hänvisade delegationen till änkebränningens betydelse i indisk och hinduisk kulturell tradition. Generalen redogjorde för den engelska kulturella traditionen, att, i händelse någon bränner en kvinna levande, slå ett rep runt kvinnobrännarens hals för att sedan hänga honom. Hinduerna hade engelsmannens försäkran att följde de bara sin tradition och reste ett bål, så skulle engelsmännen följa sin och resa en galge.

I nutida Indien är änkebränning inte endast förbjudet utan också ovanligt. Men man tror att vissa byar fortfarande använder sig av Sati, men Satin hölls i privata ceremonier.


Evelyn McHale


Photographer Robert Wiles took a photo of McHale a few minutes after her death.

Evelyn McHale is probably the most famous Empire State Building suicide victim. On May 1, 1947 Evelyn leaped from the 86th-floor observatory in 1947 and landed on the roof of a United Nations limousine parked on the street below.

Bilden är också känd för att vara de vackraste självmordet.

Svensk dokumentär om satanism







Reportern Lotta Bromé går till djupet av den Svenska satanismen i denna dokumentär som sändes någon gång på 90-talet. Tyvärr finns det ingen text.

Visst den är inte den bästa dokumentären, men underhållande att glo på.


Filmtips 86

Intruders är en skräckfilm från 2011.

Handling:
En 11-årig flickas livliga fantasier om ett "monster i garderoben" får fruktansvärda konsekvenser för henne och hennes familj då monstret plötsligt tränger in i den verkliga världen.


Rudy Eugene aka The Miami Zombie

Rudy Eugene, 31, the naked man also known as The Miami Zombie who viciously attacked a 65 year old homeless man on the MacArthur causeway in Miami Saturday. He was caught trying to eat off the other man’s face, police fired one shot into the man after ordering the Rudy to stop. Rudy only gave grunts and growls back. It took 11 more shots to kill Rudy. The victim, Ronald Poppo is still listed in critical condition at Jackson Memorial Hospital, the Miami Herald reports. The shocking incident occurred near the off-ramp to Biscayne Boulevard on the causeway. Police believe LSD is behind this act of cannibalism.

    
 1. Rudy Eugene           2. Offret           3. Innan attacken       4. Foton på brottsplatsen

Pauline Parker och Julia Hulme



Parker-Hulme mordet är ett mordfall som hände 1954 i Christchurch som ligger i Nya Zeeland. Honora Rieper mördades av sin tonårsdotter Pauline Parker och hennes bästa vän Julia Hulme.

Det har gjorts en film om fallet, filmen heter Heavenly Creatures.

Mordet
Den 22 juni 1954 hittades kroppen av Honora Rieper. Hon hittades i en park i Christchurch, Nya Zeeland. På morgonen hade Honora gått en promenad genom parken med hennes dotter Pauline och hennes vän Julia. När de gått ungefär 130 meter kom de in i ett skogsområde. Då slog Pauline och Julia ihjäl Honora med en tegelsten som de lagt i en strumpa. Båda slog mamman upprepade gånger. Båda flickorna fick mycket blod på kläderna, de sprang mot en affär och sa hjälp oss Honora har ramlat och slagit i huvudet. Kroppen hittades av Kenneth Ritchie, han ringde genast polisen. När polisen kom till platsen såg de att Honora hade stora sår i huvudet, hon hade också sår på halsen och i ansiktet. Polisen fann snabbt mordvapnet i skogen, och polisen förstod att flickorna hade ljugit.



Orsaken
Orsaken till mordet var att Julia skulle flytta till Sydafrika, och flickorna kunde inte stå ut med tanken att vara i från varandra. Pauline sa till sin mor att hon ville följa med Julia till Sydafrika men mamman tillät det inte. Då började de planera mordet tillsammans.

Domen

Flickorna dömdes den 30 augusti 1954, och de tillbringade fem år i fängelse eftersom de var för unga för att få dödsstraff. De släpptes med villkoret att de aldrig skulle kontakta varann igen.

Efter fängelset

Efter frigivningen reste Juliet Hulme till USA, hon fick en framgångsrik karriär som författare. Hon har bytt namn till Anne Perry. Hon har varit mormon sedan 1968. Hon bor nu i Skottland.

Pauline Parker tillbringade en tid i Nya Zeeland sedan flyttade hon till England. Hon har blivit romersk-katolsk. Hon vägrade många år att tala ut om mordet, men hon har sagt att hon ångrar mordet på hennes mor.

Practicing for Columbine





Läs om Columbine här.

Några bilder på avrättade fångars sista måltider

 

  


Klicka på bilderna för att få de större. Det är ganska små bilder tyvärr.


Ronnie Lee Gardner



Ronnie Lee Gardner
, född 16 januari 1961 i Salt Lake City, Utah, död 18 juni 2010 i Utah State Prison, Draper, Utah, var en amerikansk dömd mördare. Han blev 49 år.

Offren
 

Gardner dödade en bartender, Melvyn Otterstrom, den 9 oktober 1984 i samband med ett misslyckat rån. Vid rättegången för detta dåd dödade han även en advokat, Michael Burdell, vid ett flyktförsök. För mordet på bartendern dömdes Gardner till livstids fängelse utan möjlighet till frigivning. För mordet på advokaten dömdes Gardner den 22 oktober 1985 till döden. Gardner gavs möjlighet att välja avrättningsmetod – giftinjektion eller arkebusering. Han valde att låta sig arkebuseras. (arkebusering är avrättning med gevär).

I like the firing squad. It's so much easier... and there's no mistakes.

I'd prefer to die of old age, your honor, but if that ain't possible, I'll take the firing squad.
/ Ronnie Lee Gardner.

Innan avrättningen fick han frågan om han hade några sista ord då sa han "I do not, no."
Gardner avrättades den 18 juni 2010 klockan 00:15 MT av en exekutionspatrull i Utah State Prison. Han förklarades död 00:17. Gardner var den förste att avrättas genom arkebusering i USA på 14 år.

Efter avrättningen kremerades han och askan gavs till hans dotter. Och hon tog med sig askan till Idaho, där resten av hans familj och släkt bor.


The execution chamber at the Utah State Prison is seen after Ronnie Lee Gardner was executed.

Ruth Snyder


Fotot togs av fotografen Tom Howard. Bilden publiceras i New York Daily News dagen efter avrättningen.

Detta foto är ett känt foto av Ruth Brown Snyder som blev avrättad (som ni ser på fotot blev avrättningsmetoden elektriska stolen) för mordet på hennes man Albert Snyder. Hon avrättades den 12 Januari 1928. Ruth Snyder var den första kvinnan som avrättades i Sing Sing sedan 1899.

Hon begravdes i Woodlawns kyrkogården som ligger i Bronx. På gravstenen står det bara "Brown".

  
Bild på hennes gravsten och ett "vanligt" foto på Ruth.

O.J. Simpson



O.J. Simpson
, född 9 juli 1947 i San Francisco, Kalifornien, är en amerikansk före detta skådespelare och professionell fotbollsspelare. I stora delar av världen är han mest känd för ett mordåtal 1995 i vilket han frikändes från.

Mordåtalet
Den 12 juni 1994 påträffades Simpsons före detta fru Nicole Brown Simpson och en god vän till henne vid namn Ronald Goldman döda utanför Browns bostad i Los Angeles. De hade blivit mördade på ett besinningslöst sätt. Båda hade fått ta emot ett stort antal knivhugg; Nicole Browns huvud var nästan skilt från kroppen. Inom en vecka greps O.J. Simpson och åtalades för mord på Nicole och Ronald. Rättegången inleddes den 24 januari 1995 och Simpson förklarades vara icke skyldig. Förhandlingarna satte amerikanskt rekord i mediabevakning när det gäller en rättegång. Cirka 150 miljoner människor följde rättegångens sista dag på TV och såg O.J. motta den friande domen. Rättegången har kallats "Århundrades rättegång". Rättegången varade i över nio månader och leddes av domaren Lance Ito.

   

Den 5 februari 1997 tilldömdes Simpson dock i en civilrättslig rättegång att betala skyhöga skadeståndssummor till Browns och Goldmans familjer. Men han har inte betalat skadeståndet ännu.

En annan rättegång mot O.J Simpson
I september 2007 hamnade Simpson återigen på förstasidorna då han åtalades för bland annat väpnat rån, inbrott och kidnappning. O.J. och tre andra män rånade två samlare som enligt O.J. hade stulit en rad minnesföremål tillhörandes O.J. Bollar, priser och plaketter med ett uppskattat värde av 100 000 dollar var det byte som de fyra rånarna "tog tillbaka". Den 3 oktober 2008 befanns Simpson skyldig på alla 12 åtalspunkterna, vilket skedde på årsdagen 13 år efter att han blev frikänd för mord. Simpson fick sin dom den 5 december, där han dömdes till 33 års fängelse med möjlig frigivning efter 9 år. I oktober 2010 nekades han ytterligare prövningsrätt i fallet.