Timothy McVeigh



Timothy James McVeigh
, född 23 april 1968 i Lockport, New York, död 11 juni 2001 i Terre Haute, Indiana, var en amerikansk militär, högerextremist och terrorist. Han blev känd för att ha parkerat en skåpbil med sprängmedel framför Alfred P. Murrah Federal Building i Oklahoma City den 19 april 1995. Bombdådet krävde 168 människoliv, varav 19 barn, och 650 personer skadades.

McVeigh, som sympatiserade med den amerikanska milisrörelsen, var fast besluten att hämnas på de federala myndigheterna för deras stormning av davidianernas högkvarter i Waco, Texas den 19 april 1993, exakt två år tidigare. McVeigh förövade dådet med förhoppning om att det skulle utlösa en revolt.

Timothy McVeigh fälldes för elva federala brott, dömdes till döden och avrättades med en giftinjektion den 11 juni 2001.

Militären
Vid tjugo års ålder tog McVeigh värvning i USA:s armé. Han fortsatte att intressera sig för vapen och läste även om olika typer av sprängmedel. McVeigh förärades med en Bronze Star för sin tjänstgöring i Kuwaitkriget (1990–1991). Han hade utmärkt sig som en enastående skytt i 1st Infantry Division. Innan McVeigh kommenderades till Kuwait, var han stationerad vid Fort Riley i Kansas, där han bland annat genomgick en kurs i militärt ledarskap. McVeigh sade senare, att han i armén fick lära sig att stänga av sina känslor. Efter att ha återvänt från Kuwait bestämde sig McVeigh för att inträda i U.S. Army Special Forces, men han misslyckades i de krävande inträdestesterna och lämnade armén.

Oklahoma City
1992 hankade han sig fram på ströjobb och blev alltmer ilsken över hur myndigheterna behandlade människor som bar vapen. McVeigh ansåg, att det var varje medborgares fulla rätt att bära vapen för att kunna försvara sig. I april 1993 for han till davidianernas högkvarter Ranch Apocalypse i Waco, Texas för att visa dem sitt stöd då de blivit belägrade av FBI och militären. McVeigh propagerade för allas rätt att bära vapen och delade ut flygblad.

McVeigh hade även blivit mycket upprörd över FBI:s agerande vid Ruby Ridge i norra Idaho 1992, då en prickskytt vid FBI Hostage Rescue Team, Lon Horiuchi, hade skjutit ihjäl en civilperson. Horiuchi hade även varit på plats i Waco. Vid vapenmässor lämnade McVeigh ut Horiuchis adress i hopp om att någon inom den patriotiska rörelsen skulle döda denne. Vid vapenmässor brukade McVeigh även göra reklam för boken The Turner Diaries, publicerad 1978 av vit separatism-ledaren William Pierce under pseudonymen Andrew Macdonald. The Turner Diaries skildrar hur de vita gör revolution och störtar de federala myndigheterna i USA och därefter inleder ett raskrig i vilket samtliga judar och icke-vita förintas. I april 1993 flyttade McVeigh tillfälligt in hos Terry Nichols på dennes lantgård i Michigan. Nichols, som skulle bli McVeighs medbrottsling, lärde McVeigh att tillverka egna bomber. Den 19 april 1993 stormade FBI och militären davidianernas högkvarter, och det hela slutade med att 74 personer, varav ungefär 25 var barn, dog i den eldhärjade byggnaden. Militären hade använt CS-gas, en typ av tårgas, mot kvinnor och barn; särskilt denna omständighet gjorde McVeigh än argare och mera frustrerad. McVeigh fortsatte sin agitation mot myndigheterna, och började att själv experimentera med olika typer av bomber och sprängmedel, bland annat rörbomber.

McVeigh ruvade nu på hämnd för blodbadet i Waco. Han funderade över att mörda prickskytten Lon Horiuchi och även justitieminister Janet Reno, som han ansåg bar ansvaret för Waco-belägringens blodiga upplösning.

Bomben
Tillsammans med Terry Nichols tillverkade McVeigh en ANFO-sprängladdning och placerade den i lastutrymmet på en gul skåpbil. Bomben bestod av cirka 2 300 kg ammoniumnitrat och nitrometan, ett bränsle som bland annat används i dragracingfordon. Den 19 april 1995 körde McVeigh skåpbilen in i centrala Oklahoma City, och innan han parkerade den framför Alfred P. Murrah Federal Building, stannade han till och antände en femminuters-stubin. Klockan 09.02 lokal tid detonerade bomben och förstörde byggnadens norra del. Vid denna tidpunkt hade kontoren och daghemmet i byggnaden öppnat för dagen. Förödelsen blev enorm, och sprängdådet dödade 168 personer, varav 19 barn, och sårade 650. McVeigh visade ingen ånger över de dödade barnen, som han benämnde som "sidoskador", men han påstod att han skulle ha valt ett annat mål om han hade vetat att daghemmet var öppet.

En dryg timme efter bombdådet, när McVeigh färdades i sin Mercury Marquis på Interstate 35 i närheten av Perry, Oklahoma, stannades han av polismannen Charles J. Hanger, som hade noterat att McVeighs bil saknade registreringsskylt. McVeigh erkände att han bar ett vapen, och greps för att ha framfört ett fordon utan registreringsskylt samt olaga vapeninnehav. När McVeigh greps efter dådet bar han en T-shirt med en bild på Abraham Lincoln och den latinska sentensen "Sic semper tyrannis". På T-shirtens ryggsida stod bland annat ett citat av Thomas Jefferson: The tree of liberty must be refreshed from time to time with the blood of patriots and tyrants.En omfattande eftersökning av misstänkta gärningsmän hade inletts efter bombdådet, och tre dagar senare insåg polisen att den redan arresterade McVeigh var identisk med den person de sökte.



(Timothy och Terry)

Rättegången och domen

Till skillnad från de flesta avkunnade dödsdomar i USA dömdes McVeigh till döden av en federal domstol. Formellt dömdes han för mordet på åtta federalt anställda; sammanlagt dömdes han på elva punkter. Ytterligare 160 personer hade dödats i bombdådet; mordet på dessa personer föll under delstaten Indianas jurisdiktion, men då McVeigh hade dömts till döden av en federal domstol åtalades han aldrig för dessa mord av Indiana.

Den 2 juni 1997 fälldes McVeigh på samtliga elva punkter enligt det federala åtalet, och den 13 juni 1997 dömdes han dödsstraff. Efter flera år av nådesansökningar och ytterligare utredningar avrättades McVeigh genom giftinjektion klockan 07.14, den 11 juni 2001 i det federala fängelset, Federal Correctional Complex, i Terre Haute i delstaten Indiana. McVeighs kropp kremerades, och hans aska överlämnades till hans advokat som strödde ut den på hemlig ort.

Terry Nichols dömdes till livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning.




Jesse Pomeroy

 

(Bild ett: På en ung Jesse. Bild två: bild på honom som gammal)

Jesse Pomeroy var USA första minderåriga mördare. Först började Jesse tortera och döda djur men när han blev 12 år så började han tortera unga pojkar i Chelsea i Massachusetts. Han slog skoningslöst sina offer och lemlästade dem. Han skar sina offer med kniv eller så piskade han de. Och vissa fall slog han sina offer så våldsamt att tänderna gick av. Efter att ha flyttat till South Boston 1872 fortsatte han att fånga och tortera barn. Tillslut grep polisen Jesse och han dömdes till sex år på Boys Reform School i Westborough. Men Pomeroy var mycket intelligent och på grund av gott uppförande släpptes han efter att ha avtjänat ett år och fem månader.

Vid 14 års ålder så torterade och mördade Jesse en fyra årig pojke. Pojken knivhöggs flera gånger och kastrerades. Vid mordplatsen fann polisen fotspår som visade sig tillhöra Pomeroys stövlar. Pomeroy greps och erkände. Han erkände även mordet på en 10 årig flicka som försvann månaden före. Han berättade att han hade lurat in henne till hans mors klädaffär och dödat henne i källaren.

På frågan varför att begick morden var hans svar att han inte kunde hjälpa det.

Rättegången ägde rum och Jesse Pomeroy befanns skyldig i december 1874. Han dömdes till döden. Men guvernören William Gaston godkände inte dödsdomen pga av hans unga ålder på 14 år. Pomeroy tillbringade det följande 56 åren i fängelse. Men i 40 år satt han i en isoleringscell för de brutala morden.

Han dog den 29 september 1932 i Bridgewaters sjukhus för de kriminellt sinnessjuka.
Han blev 72 år.

Johan-fallet



Den 7 november 1980 försvann den 11-årige Johan Asplund från sitt hem i bostadsområdet Bosvedjan norr om Sundsvall. Asplund skulle efter skolan hämtas av sin far för att åka till dennes bostad i Sollefteå. På eftermiddagen, då fadern kom för att hämta Asplund, hade han ännu inte kommit hem. Klockan 15.40 anmäldes Asplund försvunnen hos polisen och han efterlystes även i SR Västernorrland. Man gick även skallgång, dock utan att finna pojken.


Sökande efter Johan.

Misstänkt gärningsman
Tidigt i utredningen misstänktes en man i familjens bekantskapskrets för att ha fört bort Asplund, men åklagaren valde att inte väcka åtal då han ansåg att det saknades bevisning. Föräldrarna väckte då enskilt åtal för människorov mot mannen, som för övrigt var Johans tidigare styvfar, med hjälp av advokat Pelle Svensson. Tingsrätten ansåg det bevisat att den anklagade fört bort Asplund, men inte att han gjort detta i syfte att bringa Asplund om livet. I april 1985 dömdes mannen därför av en oenig tingsrätt för olaga frihetsberövande till två års fängelse. Domen överklagades och till Hovrätten för Nedre Norrland skärpte Svensson åtalspunkterna till att även omfatta mord. Hovrätten för nedre Norrland frikände den tilltalade 9 april 1986. I september samma år ansökte Svensson om prövningstillstånd hos Högsta Domstolen som dock avslog begäran. Pelle Svenssons agerande kritiserades av Göran Elwin i boken Fallet Johan.

Thomas Qvick
Tretton år efter försvinnandet, i mars 1993, erkände Thomas Quick att han mördat Johan Asplund. Det var det första, inte preskriberade, mordet Quick erkände. I mars 2001 väcktes åtal mot Quick av överåklagare Christer van der Kwast. Vid rättegången ifrågasattes Quicks trovärdighet och Asplunds föräldrar ansåg inte att Quick var skyldig till brottet. I juni 2001 dömdes Quick av tingsrätten för mordet och föräldrarna tilldömdes ett skadestånd.

7 november 2005, 25 år efter Johan Asplunds försvinnande, blev ett eventuellt mord preskriberat.

Hösten 2006 lämnade advokat Svensson på föräldrarna Asplunds uppmaning in en inlaga till Justitiekanslern (JK). Den avsåg bland annat Johan-fallet och flera av de andra mordfall där Quick dömts. Syftet var att få en JK-utredning av de tveksamheter som kritiker av Quick-utredningarna uppehållit sig vid under många år. Advokat Svensson framförde också allvarliga anklagelser mot åklagare Christer van der Kwast och polisens utredare. Advokaten hävdade att de begått allvarliga tjänstefel under mordutredningarna. Justitiekansler Göran Lambertz inledde aldrig någon granskning utan konstaterade att samtliga domar mot Thomas Quick varit välgrundade, och att utredningsarbetet bedrivits korrekt.

År 2009 tog Quick tillbaka sitt erkännande i Johan Asplund fallet. Han sökte resning vilken beviljades av Hovrätten för Nedre Norrland den 18 januari 2012.

Mer att läsa här.

Da Costa fallet

 

Den 27-åriga Catrine da Costa försörjde sig som prostituerad i Stockholms innerstad våren 1984. Hon var drogmissbrukare och bakom sig hade hon ett äktenskap med en man från Portugal, där hon även bott periodvis. Hennes två barn hade omhändertagits av de sociala myndigheterna, och som närmast anhöriga fanns mor och syster i Solna. Under våren bodde hon i perioder hos olika män. På pingstdagen söndagen den 10 juni 1984 försvann hon. Enligt uppgift sågs hon sista gången av en äldre man på Östermalm.

Den 18 juli 1984 hittades ett par plastsäckar med delar av Catrine da Costas styckade kropp vid Talludden under Essingeleden. Därefter hittades den 7 augusti ytterligare några säckar med delar av hennes kropp en kilometer därifrån, vid Eugeniavägen vid Karolinska institutet. Dock fattades huvudet, genitalier, de inre organen och det ena bröstet.

Obducenten och Allmänläkaren
En obducent vid rättsläkarstationen i Solna misstänktes kort därefter av polisen. Han anhölls den 3 december 1984 men släpptes fem dagar senare. Han hade varit kund hos prostituerade på Malmskillnadsgatan vid flera tillfällen, och hans arbetsplats låg mellan de båda platserna där delar av kroppen återfunnits. Obducenten och en allmänläkare åtalades i januari 1988 för att tillsammans ha mördat och styckat Catrine da Costa på rättsläkarstationen i Solna. De åtalade kom i massmedia att kallas "obducenten" och "allmänläkaren".

Domstolen
Läkarna häktades hösten 1987 och åtalades för mord vid Stockholms tingsrätt i januari 1988. Den 8 mars samma år dömdes obducenten och allmänläkaren av en oenig tingsrätt. Tingsrättens majoritet (ordföranden och en nämndeman var skiljaktiga) fann att det förelåg övertygande bevisning för att de tilltalade begått mordet och beslutade att de skulle sitta i häkte medan de genomgick en rättspsykiatrisk undersökning.

Rättegången vid Stockholms tingsrätt fick dock tas om. Nämndemännen hade låtit sig intervjuas av journalisten Richard Aschberg om vad som sagts under överläggningen. Uppgifterna publicerades i tidningen Aftonbladet den 9 mars 1988. De tilltalades försvarare yrkade i Svea hovrätt att hovrätten skulle överpröva processen med hänvisning till att rättegångsfel begåtts då nämndemännen berättat om konfidentiella överläggningar samt då rättens ordförande Birgitta Karlholm inte närvarat vid rättens sista överläggning. Hovrätten fann att ett rättegångsfel begåtts samt gjorde en egen bevisvärdering som talade för de tilltalades oskuld. De tilltalade skulle därför försättas på fri fot och rättegången göras om. Målet togs om i sin helhet med helt nya ledamöter i rätten.

Den 30 maj 1988 inleddes en ny rättegång i Stockholms tingsrätt. Tingsrätten bad Socialstyrelsens vetenskapliga råd i rättsmedicin att studera fallet, och rådet kom fram till att då vitala organ saknades kunde inte dödsorsak fastställas. Därmed kunde man inte utesluta att hon dött en naturlig död och därefter styckats. Domen meddelades den 8 juli och innebar att rätten fann de två männen oskyldiga till mord. Tingsrätten uttalade dock i sina domskäl att de båda bevisligen hade styckat den mördades kropp, men att brottet mot griftefriden var preskriberat, då preskriptionstiden för nämnda brott var två år. (Sedan 1993 är preskriptionstiden fem år.) Detta uttalande i domskälen låg sedan till grund för Socialstyrelsens beslut att frånta läkarna deras legitimationer. Eftersom åtal för detta brott inte hade väckts, hade läkarna inte givits chansen att försvara sig mot det, utan mötte den anklagelsen för första gången i domen.

De frikända läkarna försökte överklaga domskälen, men detta gick inte, då man endast kan överklaga domslut och inte domskäl, och en frikänd kan inte överklaga ett helt friande domslut. Den 30 september 1988 avvisade hovrätten läkarnas överklagan, med motiveringen att de de facto hade frikänts i tingsrätten. I början av år 1989 nekades läkarna prövningstillstånd av Högsta domstolen.

Justitiekanslerns granskning av rättsprocessen ledde i mars 1989 till delvis upprättelse för tingsrätten i den första rättegången. Såväl den lagman som ersatte Birgitta Karlholm (Carl-Anton Spak) som hovrättens intervention i ärendet kritiserades och nämndemännens uttalanden i medierna kunde enligt JK inte anses vara ett grovt rättegångsfel som skulle leda till ny rättegång.

I samband med rättegångarna 1988 förekom också anklagelser om att obducenten var skyldig även till andra brott, och det sätt han levde sitt liv ifrågasattes. Hans dåvarande frus självmord den 6 januari 1982 angavs i pressen som misstänkt mord.

Andra misstänkta
Förutom läkarna har flera personer utretts genom åren. I utredningar från 1999 och framåt har polisens fokus riktats mot till exempel Solna-mannen, som kände Catrine da Costa. Polisen har fått kritik från de egna leden för att de inte DNA-testade en dömd styckmördare. Läkarnas ombud försökte förmå åklagaren att DNA-testa en person fanns i da Costas adressbok men det var ej möjligt att genomföra då lagen inte tillåter att vårdsekretessen bryts annat än om någon är misstänkt för brott som kan leda till minst ett års fängelse. Biologiska prov som lämnats av en individ i ett syfte inom vård och medicinsk forskning får inte användas för andra syften. Det krävs också att en rättsprocess ska följa på en kriminalteknisk undersökning. Den person, som läkarnas ombud önskade få sparade prover i vårdens arkiv framtagna och DNA-testade, avled under 1980-talet och någon rättslig prövning skulle inte kunna följa. Ett tips rörde en sexualförbrytare som polisen valde att inte DNA-testa.

Framsteg i kriminalteknik och nya analysmetoder har gjort att analyser av teknisk bevisning kan göras idag som inte var möjliga då fynden gjordes. Med ny DNA-teknik har man nu fastställt att hårstrån som hittades på en handduk som återfanns intill Catrines kropp inte kommer från vare sig allmänläkaren eller obducenten. Inte heller de fingeravtryck som påträffades på plastpåsarna likdelarna låg i kunde bindas till dessa. 2011 överlämnade före detta polisen Olle Torge en utredning till Cold case-gruppen. Torge gör gällande att polisen missat att Catrine da Costa skulle träffa en man som släppts från kriminalvården vid tiden för mordet.

Man får verkligen hoppas att fallet snart klaras upp! Med tanke på hur länge fallet varit ouppklarat.



Filmtips 77

The Bunny Game är en skräckfilm från 2010.

Handling:
Bunny är en knarkande LA-prostituerad vars liv av sexuell förnedring och självdestruktivitet når oanade djup när hon kidnappas av truckföraren Hog. Fraktad från storstadens otrygga tillvaro till öknens oförlåtande inferno tvingas hon utstå obeskrivliga plågor och förödmjukelser. Allt längre ner i helvetets sfärer återstår snart en enda utväg - att ge efter för det totala vansinnet.


Pintorpafrun

  

En kvinnlig vålnad sveper ner för en slottstrappa. Bilden är konstruerad.Pintorpafrun är en sägen om "den grymma slottsfrun som plågade livet ur tjänstefolk och torpare". Legenden är den mest kända av alla svenska sägner om vålnader, vita damer och svarta fruar som spökar på slott och herresäten. Pintorpafrun förknippas med Ericsbergs slott i Sörmland som under medeltiden hette Pinnatorp . Pintorpafrun har också blivit ett allmänt begrepp för en grym slottsfru som går igen och spökar på svenska slott.

Sägnens ursprung
Ericsbergs slott. Berättelsen om Pintorpafrun finns i många varianter men gemensamt är berättelsen om en slottsfru som blev straffad av djävulen för sin snålhet och grymhet mot sina undersåtar och som klagande och ångrande kommer tillbaka som en vålnad. Bland de mest kända Pintorpafruarna är Beata von Yxkull och Fru Anna Karlsdotter, två starka kvinnor som överlevde sina män och skötte godset Pinnatorp. Namnet kan syfta på gården Pinnatorp, nuvarande Ericsberg i Sörmland, men det också vara en ordlek för någon som; "pinar torpare".

Sägnen som socialkritik
Legenden om Pintorpafrun har sina rötter i en socialkritisk svensk sägentyp, som kombinerar två äldre typer, den ena av danskt, den andra av tyskt ursprung. Under 1600-talet låg Sverige i krig under 66 år. Det innebar att många män var borta. Istället tog kvinnorna över skötseln av slott och sätesgårdar och de sägs ha styrt sina undersåtar med hårda nypor. De beskrivs som onda och ibland väldigt grymma. Efter sin död sägs slottsfruarna ha drabbadats av ånger och fick ingen ro, de gick igen och hemsökte sina gods. Torpare och tjänstefolk vågade troligen inte kritisera en slottsfru direkt, därför talade man om onda vålnader av tidigare slottsfruar fast man menade sin egen tids slottsfru.

Folksagan

Den här folksagan hävdar att fru Anna Oxenstierna, bror till Svante Gustafsson (Banér), som blev "knäad" (fälld) av en häst, var Pintorpafrun och berättelsen flyttats till Karl X:s regering.

"Där Eriksbergs herresäte nu reser sin pampiga slottsbyggnad, bland parker och trädgårdar låg fordom en egendom som hette Pintorp. Och vid den har sägnen fäst den hemska berättelsen om Pintorparfrun. På Pintorp bodde en adelsman som vid sin död i unga år lämnade gods och ägodelar till sin änka. I stället för att vara en god husmor för sina talrika underhavande, utarmade hon dem på alla vis och misshandlade på det grymmaste. Under slottet hade hon djupa fängelsehålor där mången oskyldig försmäktade. Mot barn och tiggande hetsade hon arga hundar. Och den som inte infann sig på rätt tid till arbetet kunde vara säker på att återvända hem om kvällen med ryggen hudflängd.

Tidigt en morgon när dagsverksfolket samlades stod Pintorpafrun på slottstrappan och såg en stackars torpare komma försent. Skummande av vrede överöste hon honom med ovett och förbannelser och befallde honom att fälla den största eken som fanns på godset. Innan kvällen skulle han köra den ohuggen med toppen förut fram till gården. Om han inte verkställde befallningen till punkt och pricka så skulle han utan nåd och förskoning drivas från torpet och allt han ägde skulle tillfalla gården. Grubblande över den hårda domen gick torparen till skogen där han mötte en gammal man som frågade honom om varför han var så ledsen.

- Därför att det är slut på mig om vår herre inte kommer med hjälp, suckade den olycklige och talade om vilket beting hans matmor har förelagt honom.- Oroa dig inte, sa den okände. Hugg den här eken och sätt dig på stammen så skall Erik (Gyllenstierna) och Svante (Banér) dra den till slottet. Torparen gjorde som gubben sagt och börja hugga och redan vid tredje hugget så föll trädet med ett väldigt brak till marken. Därpå satte sig torparen på stammen med kronan framåt och genast började trädet röra sig som om det hade dragits av hästar. Snart blev farten så hög att gärdesgårdar och grindar kastades som stickor längs efter vägen. Och inom kort var eken på borggården. Just som toppen törnade mot slottsporten snavar en av en osynliga dragarna och en röst hördes säga:

- Vad knäar du, Svante? Pintorpafrun som stod på trappan förstod vem som var torparens hjälpare, men i stället för att ångra sig så började hon svära och hota torparen med fängelse".

Berättelsen avslutas med att djävulen rider fram till slottet med en svart vagn och hämtar slottsfrun, hennes präst och kammarjungfru. Djävulen tar dem till ett slott och plågar slottfrun i en våldsam vals som slutar med att fru Anna och prästen sänds ner till helvetet medan kammarjungfrun återvänder och berättar historien.

Möjliga Pintorpafruar

Anna Karlsdotter
Fru Anna Karlsdotter (död 1552) var slottsfru på Pintorp, som godset Ericsberg hette i början av 1500-talet. Fru Anna var den siste av Vinstorpaätten som kom från Vinstorpa säteri vid Ulricehamn. I sitt första äktenskap var hon gift med Erik Karlsson (Vasa) som var kusin till Gustav Vasas far. Hennes första man dog 1491 och hon gifte om sig med Erik Eriksson (Gyllenstierna) d.y. som blev ihjälslagen 1502. Hon lämnade gården Vinstorpa i Västergötland och köpte 1508 gården Pintorp i Sörmland, som hon styrde i nästan 50 år.

Fru Anna födde tolv barn varav hälften dog som spädbarn. Hennes dotterdotter Margareta Eriksdotter blev Gustav Vasas andra fru och Sveriges drottning. Det finns inga källor som säger att hon var en grym slottsfru som torterade torpare på sitt gods, men hon var en mycket mäktig änka och räddes inte att bråka med kung Gustav och tvista om arvet efter sin män.

Beata von Yxkull
1uid1DiBeataBeata von Yxkull (1618-1667) var dotter till Wollmar Yxkull och Helena Gyllenhielm. Hon gifte sig 1636 med Pintorps ägare, riksrådet Erik Karlsson Gyllenstierna (1602-1657), men eftersom han ofta var borta så kom gårdens skötsel att till stor del lämnas åt fru Beata. Senare skötte hon godset som hans änka. Hennes mellan son Kristofer Gyllenstierna lät slutföra en ombyggnad av slottet, som därefter fick det mer ståndsmässiga namnet Ericsberg efter hans fader.

Fru Beata har oförtjänt blivit den som oftast utpekats som Pintorpafrun. Det finns inga källor som säger att hon var grym och orättvis eller på annat sätt kan kopplas till legenden.



Anna Oxenstierna

Anna Gustafsdotter Oxenstierna (1585-1656) föddes på Djursholms slott, dotter till Gustav Axelsson Banér (Halshuggen år 1600 vid Linköpings blodbad.) och syster till Svante Gustafsson Banér. Hon blev gift med riksrådet Gabriel Bengtsson Oxenstierna. Hon beskrivs i Wilhelm von Brauns skillingtryck som Pintorpafrun fast hon aldrig var slottsfru på godset Pintorp. Hennes bror Svante Gustafsson Banér och Erik Eriksson Gyllenstierna figurerar i visan som goda vålndader som drar eken fram till slottsporten och räddar torparen från bestraffning.


Barbro Påle

1uidBarbroPaleBarbro Eriksdotter kom från ätten Bielke , en familj som var känd för sitt motstånd mot danskarna. Hon gifte sig 1524 med sin syster Annas styvson riddar, Måns Johansson Natt och dag och blev slottfru på släktens säte Brokind i Östergötland.

Berättelsen om Barbro Eriksdotter samstämmer mycket med den om Beata Yxkull och hon kallas också för Pintorpafrun på Brokind. Det sägs att hon var en hård och grym husmor som också var trollkunnig och hon njöt av att plåga sina underlydande. Efter sin död fick hon aldrig ro och spökade så våldsamt i Linköpings domkyrka att man flyttade kistan till sockenkyrkan vid Brokind, där drev man en påle genom hennes kropp så hon skulle hålla sig till jorden. Det var så hon fick namnet "Barbro Påle". En annan sägen hävdar att man slutligen kastade hennes kista i Tarmsjön vid Brokind, först då blev det lugnt på herrgården, men att hennes vålnad fortsatte spöka vid sjön.