Peter Plogojowitz



Det mest kända vampyrfallet i världen, utspelade sig i Serbien 1725. Huvudpersonen hette Peter Plogojowitz, en bonde som av en oförklarig andledning dog 1725. Inom åtta dagar efter hans död hade nio personer i byn dött och alla sa på din dödsbädd att de hade blivit besökta av Peter Plogojowitz.

Peters fru hävdade att han hade kommit tillbaka från de döda och bett henne om sina skor. Frun blev så skräckslagen att hon flydde från byn. Efter dessa mystiska dödsfall krävde byns befolkning att Peters kropp skulle grävas upp och undersökas för vampyrism. Byns officer och en präst lev utvalda att leda gravöppningen. När de öppnade Peters kista ska de ha funnit en rad märkliga saker - Peters kropp såg inte ut som en kropp som legat nergrävd en längre tid: Huden ska ha fallit av och naglar, hår och skägg ska ha växt ut och dessutom sägs det att det rann blod ur Peters mun.

De bestämde sig för att köra en påle genom Peters hjärta och enligt rapporten  som skrevs forsade det blod ur Peters alla kroppshål. Kroppen brändes sen och ingen såg någonsin mer röken av Peter.

John List



John List
, född 17 september 1925 i Bay City, Michigan, USA, död 21 mars 2008 i Trenton, New Jersey var en amerikansk massmördare.

John List var enda barnet, och hade tysk-amerikanska föräldrar. Hans pappa hette John Frederick List (1859-1944) och hans mamma Alma List (1887-1971). John List var en hängiven lutheran och gick i söndagsskola. Han gick med i armén (han var underlöjtnant) under Andra världskriget. Han studerade vid University of Michigan där han fick sin kandidatexamen i administration och master´s degree i redovisning. List träffade sin fru Helen år 1951 och de gifte sig en kort tid efter att de träffats.

Morden
Den 9 november 1971 mördade han hela sin familj - sin fru Helen (45 år), sin dotter Patricia (16 år), sin son John Jr (15 år) och sin son Frederick (13 år). Han dödade även sin mamma, Alma (84 år). List använde sin fars Steyr Mannlicher-revolver som mordvapen.

Först sköt han sin fru Helen i bakhuvudet och sen sköt han sin mamma ovanför hennes vänstra öga. Detta hände då hans barn var i skolan. När Patricia och Frederick kom hem, så sköt List dem i bakhuvudet. Den äldste sonen John, Jr spelade fotboll den eftermiddagen. List åt lunch och åkte för att titta på sin sons fotbollsmatch. Efter matchen åkte de hem tillsammans, och sen sköt List honom i huvudet. John, Jr föll ihop och började darra och skaka, som om han fått något slags anfall, så List sköt honom igen. Senare framkom det att List sköt sin äldste son minst tio gånger.

Efter varje mord placerade List liken på sovsäckar och drog ut dem i vardagsrummet. Sen städade han upp på mordplatsen, tände alla lampor och satte på radion. Sen flyttade han sin mors kropp upp till vinden, där hon hade sitt rum. Därefter skrev han ett brev till en präst som han lämnade på dennes skrivbord. I brevet skrev han "Mor är på vinden. Hon var för tung för att flytta". Därefter skickade han brev till barnens respektive skolor och påstod att familjen skulle bo i North Carolina i flera veckor. Han sade även upp alla tidningsprenumerationer. Han tog ut pengar både från sitt eget och från sin mors bankkonto och flydde sedan i sin Chevrolet Impala.

Morden som John List utförde blev snabbt ett av de mest ökända brottet i New Jerseys historia.  John List eftersöktes nationellt och hans bil hittades parkerad vid JFK-flygplatsen. Men det fanns inga uppgifter om att List skulle ha satt sig ombord på ett plan. Polisen följde upp hundratals spår och ledtrådar, men utredningen ledde ingenstans.

John List flyttade till Colorado, där han tog namnet Robert "Bob" Peter Clark. Namnet tillhör egentligen en av Lists klasskamrater på college. Den riktiga Robert Peter Clark påstår att han aldrig känt List. År 1985 gifte han sig med den frånskilda Delores Miller.



   

Det var tack vare Americas Most Wanted som John List kunde gripas för morden.

Rättegången

John List arresterades den 1 juni 1989, nästan arton år efter morden. List hade bott i Denver, Colorado och Midlothian, Virginia innan han greps. Han hade gift om sig och arbetade som revisor. När America´s Most Wanted visade reportaget om List så var det en av Lists grannar som kände igen honom och kontaktade polisen. FBI arresterade List på hans kontor efter att ha pratat med hans fru Delores.

Det fanns många bevis mot List, däribland fingeravtryck på brottsplatsen. Då han arresterades använde han sig fortfarande av sitt alias, Robert "Bob" Peter Clark. Men han visste att hans fingeravtryck skulle avslöja hans verkliga identitet, eftersom de tog hans fingeravtryck då han gick med i armén. Men det dröjde till den 16 februari 1990 - åtta månader och femton dagar efter arresteringen - innan han avslöjade sin verkliga identitet.

Den 12 april 1990 fanns John List skyldig till mord, och den 1 maj dömdes han till livstids fängelse. List visade aldrig någon ånger för morden. År 2002 intervjuades han av Connie Chung och fick då frågan varför han inte tagit sitt liv. List svarade då att självmord hade lett till att han inte skulle kunna komma till himmelen, där han hoppades på att få återförenas med sin familj en dag.

Döden
John List dog av lunginflammation vid 82 års ålder den 21 mars 2008. Han ligger begravd bredvid sin mor i Frankenmuth i Michigan.


Spökryttaren i Sköldinge

En kyrkoherde med namnet Erik Andreas Rogstadius kom till pastoratet i Sköldinge år 1630. Han hade en son från ett tidigare äktenskap, som hans nya fru tyckte så illa om att hon beslöt att döda honom. En söndag när kyrkoherden predikade, tog hon hjälp av en stalldräng på gården och slog ihjäl sonen, sedan begravde de honom i källaren. För att vilseleda folket i byn lät de släppa ut en häst ur stallet för att de skulle tro att pojken rymt.

Den sjätte november 1632 kommer en ryttare till prästgården. Han berättade att han kommit ridande från Tyskland, Lützen närmare bestämt, och han påstod att kungen blivit skjuten. Alla undrade förstås hur han kunde veta det, eftersom en så lång färd på häst tog flera dagar. Han bedyrade att han talade sanning och nu ville han ha härbärge på gården. Prästfrun försökte avstyra besöket, men var till sist tvungen att ge med sig och med orden ”dra till helvetets upp i nattstugan och lägg er där”, skickades ryttaren i säng hungrig och utan något att dricka.

Sedermera visar det sig att ryttaren är en osalig ande. Han bullrar och kastar saker omkring sig och han pinar djuren genom att bland annat knyta ihop deras svansar. Den osalige anden vägrar att ge sig av trots förböner i nio kyrkor i området. Till slut kommer kyrkomän från Strängnäs, med biskop Gothus i spetsen, och de får kontakt med ryttaren. Han avslöjar att han inte kommer att ge sig av förrän brottet är uppdagat och att kroppen är ordentligt begravd, samt att de skyldiga blir straffade.

En undersökning inleds och mycket riktigt fann man, på flera famnars djup, det ännu oförmultnade liket av sonen. Frun nekade men blev förd till Strenja ting, där hon sedermera bekände sitt brott. Enligt sägnen dömdes och avrättades prästfrun och hennes medhjälpare på torget i Strängnäs.

Av ryttaren hördes inget mer, men kyrkoherde Rogstadius blev underlig till mods, när en kurir kom till Stockholm med budet om att Gustaf II Adolf stupat i Lützen, samma dag som vålnaden kommit till Sköldinge prästgård.

Rogstadius själv går nu under namnet ”spökprästen”, då han själv går igen. Senast han gjorde väsen av sig var 1962, då kyrkan i Valla invigdes. Då föll hans porträtt ner (oförklarligt) från sakristian i Sköldinge kyrka.

Om du har vägarna förbi Sköldinge den sjätte november, åk då fram till prästgården. Har du tur får du då se ryttaren komma ridande mot prästgården, han lär visst göra det varje år.


Det gamla Riksarkivet i Stockholm



Det ryktas om en arkivarie på Riksarkivet som arbetade över sent en kväll och påträffades galen av skräck efter att ha mött någonting fasansfullt. Enligt en teori skulle det kunna vara andar från den gamla begravningsplatsen på Riddarholmen som varit uppe och luftat benen. När Birger Jarls Torg skapades 1807 lades det ovanpå gråmunkarnas gamla begravningsplats. Många menar att kyrkogården sträckte sig ända in under gamla Riksarkivet. Berättelser som den här finns i olika varianter från hela landet. En av spökena där sägs vara Gideon.

Gideon

Stockholms äldsta spöke är en svartmunk av Benediktiorden vid namn Gideon. Man kan möta honom nattetid i labyrinterna av korridorer, rum och medeltida källarvalv i den gamla byggnaden på Birger Jarls Torg 5, där Kommerskollegium håller till idag.

Riddarholmen hette förr Gråmunkeholmen och det nuvarande huset på Birger Jarls Torg 5 är byggt på murarna av det gamla gråmunkeklostret. Murar och valv från 1200-talet finns ännu bevarade i källaren och första våningen. Men svartmunken Gideon är äldre än så. Han fanns där innan gråmunkarna byggde sitt kloster och innan Stockholm över huvud taget existerade. I 1100 år har han vandrat omkring på holmen som, när han hamnade där, kallades Kidskär.

Gideon skickades på 800-talet ut från klostret Corbie i Amiens för att hjälpa sin ordensbroder Ansgar att kristna de vilda vikingarna i Birka. Men han kom aldrig fram. En stormig vårdag förliste hans skepp på väg upp genom strömmen, som på den tiden var betydligt vildare än nu. Gideon drunknade och hans lik spolades upp på Kidskärs södra strand - precis den plats där gråmunkeklostret byggdes 400 år senare och där Kommerskollegiums byggnad nu står.


Filmtips 71

A tale of two sisters är en skräckfilm från 2003.

Handling:
A Tale of Two Sisters är en psykologisk skräckfilm om två systrar som efter behandling på ett mentalsjukhus återvänder hem till sin pappa och hans nya fru. Den äldre systern Su-mi känner direkt ett motstånd till styvmodern, som med en ansträngd entusiasm välkomnar systrarna hem. Su-mi undviker styvmodern samtidigt som den yngre systern, Su-yeon, är uppenbart rädd för henne. Men den tryckta stämning som råder dagtid är ingenting mot vad natten för med sig. Su-mi känner närvaron av sin döda biologiska mamma och Su-yeon hör någonting utanför sitt rum. Detta är upptakten till en av de mest stilsäkra, atmosfärrika och intelligenta skräckfilmerna från Asien på senare år.


Vålnad spökar i uråldrig fästning.



Experterna är förbluffade och kan inte förklara den mystiska skepnaden.

Tantallon är en uråldrig fästning, belägen på en avlägsen klippa vid den skotska kusten. Fästningen ligger nästan i ruiner efter ett militäranfall 1651 och är en populär turistattraktion.

I maj för några år sedan besökte Christopher Aitchison platsen och beslöt sig för att fotografera Tantallon. Han märkte inget underligt när fotografiet togs, men när det sedan framkallades uppenbarade sig en mystisk skepnad på bilden. Personen verkar vara klädd i medeltida kläder och kikar ut ur ett litet fönster.

Det är verkligen underligt. Vi har låtit tre olika fotografexperter titta på bilden och de säger att den inte har retuscherats, säger spökskeptikern Richard Wiseman.

På Tantallon finns inga guider klädda i medeltida kläder och bilden har väckt stor förvirring. Det finns helt enkelt inget rimligt svar på vem personen i fönstret kan vara.

Figuren verkar vara klädd i någon sorts kostym, men vi vet till 100 procent att Tantallon inte sysslar med utklädda guider och liknande. De gör inte sådana saker, tillägger Wiseman, enligt Skynews.

Starz bunnies


Medevi Brunn



Det är många besökare och boende i Medevi Brunn - Motala, Östergötland som säger sig se och känna av andevärlden. I Ljugbyggningen sägs änkedrottning Hedvig Elinora vandra omkring om nätterna. På torsdagsnätterna kan man höra hur drottningens ekipage med häst och vagn anländer till Stora gången. Diverse småsaker händer i Medevis byggnader lite då och då. Toaletter låser om sig själva, sedan låses de upp, men toalettrummet är tomt. Kalla ”vindar” drar genom byggnaderna och fraset av sidenklänningar har hörts i rummen.

På Stora gången är det många som nattetid hört fotstegen och känt närvaron av mamsell Ulla. Ulla hade kommit till Medevi 1792 och tagit anställning på platsen. Hon sade till dåvarande ägaren Odencrantz och kamrer Svanhals att om hon dog, skulle hon begravas såsom hon stod och befann sig. De manliga brunnsgästerna var förtjusta i henne och bjöd henne allt som oftast på kaffe och te.

Sommaren 1813 dog mamsell Ulla när hon gick på Stora gången, troligtvis i slaganfall. Ägaren var då amiral Virgin och kamrer var herr Becklin. Ingen kände således till hennes önskan och när kvinnorna skulle göra henne i ordning för begravningen fann de att Ulla var en man. Om det var en brottsling så fick denne inte begravas på Västra Nya Kyrkogård, utan istället i den ovigda jorden utanför murarna.

Det visade sig snart att det rörde sig om en högadlig person, men männen som flörtat med henne var förargade och kompromissade med att Ulla begravdes innanför kyrkogårdsmuren tillsammans med ett barn. Mamsell Ulla sägs ännu vandra på Stora gången om nätterna. De som bor i husen längs stora gången hör ofta ljud liknande damskor i korridorerna och även musikerna i sina hus Nobis, Vobis och Kungligakastellet känner ibland närvaron fast husen i övrigt är tomma.