Amelia Elizabeth Dyer



Den före detta frälsningsarmèsoldaten Amelia började jobba som barnvakt i Reading, England under slutet av 1890-talet. Hon annonserande i dagspressen efter barn som behövde passning och fick många svar. Amelia arresterades 4 april 1896 för mordet på sju barn. Det första offret hittades i Themsen 30 mars 1895 av en pråmdragare. Offret var Helena Fry, 15 månader gammal och hon hade blivit strypt och kroppen var inslagen i omslagspapper från ett paket. Amelias adress fanns på pappret och polisen satte genast i gång och letade efter henne. Vilket visade sig vara svårare än väntat eftersom hon flyttade ofta och använde olika alias. Det tog nästan ett år innan Amelia hittades och då fanns det sju olika kroppar som hade hennes speciella attribut, vitt snöre runt halsen, hittades i Themsen.

Ett av barnen  var fyra månader gamla Doris Marmon som Amelia  hade fått 10 pund för att passa , samtidigt som man hittade Doris fiskades även kroppen av Harry Simmons upp, han var sex månader äldre än Doris. Hon erkände snabbt att det var hon som hade dödat barnen och förklarade även vilka som var hennes, det kunde polisen se på det vita snöret. Under tiden som hon  var i försvar på polistationen  i Reading så försökte hon begå självmord två gånger. Rättegången hölls den 21 maj 1896 och varade i två dagar. Försvaret yrkade på sinnesförvirrning men lyckades inte övertyga juryn som bara behövade fem minuter på sig för att komma fram till att Amelia var skyldig.

Hon dömdes till döden och i väntan på avrättningen så fyllde hon flera skrivböcker med sina bekännelser. Amelia vägrade också att överklaga domen vilket gjorde att hon avrättades den 10 juni 1896 genom hängning. Amelia var då 57 år. Ingen vet hur många barn som hon egentligen dödade men fram till sin arrestering hade hon från och till jobbat som barnvakt under 20 år.

Filmtips 66

The shining är en skräckfilm från 1980.

Handling: Tänk på den största tänkbara skräcken. Ett utomjordiskt monster? En dödlig epedemi? Eller kan det vara, som i detta skräckens mästerverk av regissören Stanley Kubrick, rädslan att mördas av någon som borde älska och skydda dig - en familjemedlem? I denna film, med manus baserat på Stephen Kings roman, svetsar Kubrick samman livliga framföranden, hotfulla omgivningar, drömlika sekvenser och chock efter chock, till en milstolpe inom det makabra. Jack Nicholson spelar Jack Torrance, som rest till det eleganta och isolerade hotellet Overlook för att ta jobb som vaktmästare under lågsäsongen, i sällskap av sin fru och son. Torrance har aldrig varit där förut - eller har han det? Svaret finns i det spöklika tidsförvrängningen av galenskap och mord som är The Shining.


Anders Hansson



Anders Peter Hansson
är en svensk seriemördare som har erkänt 27 mord och 15 mordförsök.Under åren 1978-1979 arbetade han som beredskapsarbetare på Malmö Östra sjukhus, en långvårdsavdelning där de flesta patienter var senildementa. Hansson gav sina offer de starkt frätande rengöringsmedlen Gevisol och Ivisol utblandade i saft. Hansson dömdes till sluten psykiatrisk vård för 11 fall av mord och 16 fall av mordförsök.

Fakta
Den 4 september 1978 anställdes den 18-årige Anders Hanssonsom beredskapsarbetare på sjukhusets avdelning 26, en långvårdsavdelning där de flesta var senildementa. Under tiden 6 mars - 31 maj 1978 var mannen anställd som vikarierande vårdbiträde på långvårdskliniken vid Värnhems sjukhus i samma stad, och i hans betyg därifrån uppgavs det följande: "Avd har uttalat sig muntligen ang. honom. Har ingen som helst initiativförmåga. Ter sig konstig på avd; verkar inte alls fatta vad man säger till honom. Skall ej återanställas." Med dubbel understrykning resolverades "Skall ej återanställas".Detta intyg visades dock aldrig upp för hans nya arbetsgivare. Från den 1 juni 1978 och sex veckor framåt hade han en liknande anställning på Segevångsgården i Malmö, där han tidigare hade fullgjort praktisk yrkesorientering. Föreståndaren där var ej glad över att få honom tillbaka, då han redan tidigare visat sig olämplig för arbetet. Han kunde varken ta initiativ eller göra vad man sade till honom. Han hade också stora kontaktsvårigheter gentemot den övriga personalen. På Malmö Östra hade mannen genomgått introduktionskurs, innan han började sitt arbete på avdelningen.

Fallet
En dag komen man springande till sina arbetskamrater och berättade att en av patienterna hade andningssvårigheter på grund av vätska i luftstrupen. Patienten räddades till livet och han fick beröm för sitt rådiga ingripande. Snart började ett flertal liknande fall upprepas, alltid med samma förlopp och alltid med den 18-årige beredskapsarbetaren som den som slog larm. Då han varit tre veckor på sin arbetsplats, begick han sitt första mord, då han gav en blind man i 60-årsåldern en blandning rengöringsmedel och vatten. Då det första försöket ej lyckades, gjorde han ett nytt nästa dag. Som motiv för sin handling uppgav han att han "tyckte synd" om den blinde mannen, som därtill visade psykiska åldersförändringar. För de i fortsättningen förövade 26 morden och 15 mordförsöken uppgav han samma motiv. Han tyckte synd om de gamla eftersom de var så hjälplösa, i så hög grad oförmögna till givande kontakt med omgivningen.

Totalt dog 24 patienter under 18-åringens tid på avdelningen. Det första fallet var naturligt, men efter detta började beredskapsarbetaren ge patienterna rengöringsmedel att dricka i syfte att döda dem. Efter att ha experimenterat med svagare medel gav han offren de starkt frätande rengöringsmedlen Gevisol och Ivisol, ibland utblandat med saft, att dricka. Detta skedde ofta under personalens rök- och kaffepauser, som han inte var med på. Den övriga personalen oroades över de många dödsfallen, men ansvariga läkare var övertygade om att dödsfallen hade naturliga orsaker. Hansson upptäcktes den 12 januari 1979, då han försökte ge en 94-årig kvinna en saftblandning med rengöringsmedel. Kvinnan spottade dock ut drycken och skrek. När övrig personal luktade på hennes andedräkt märkte de en tydlig lukt av Gevisol och alla anställda beordrades att stanna kvar på avdelningen. 18-åringen skyllde först på en patient, men erkände ganska snart inför polisen vad han gjort. I polisutredningen uppdagades bristande rutiner på avdelningen som en viktig orsak till att 18-åringen kunde hålla på så länge, bland annat var journalföringen bristfällig då de frätskador som personalen observerat i offrens mungipor och på deras halsar inte hade förts in i journalerna. Det fanns också stora samarbetsproblem mellan de ansvariga läkarna på avdelningen.

Efterspel
Hanssons uppgivna motiv till sina handlingar var att han ville förkorta de åldriga patienternas lidande. Han erkände under förhörens gång 27 mord och 15 mordförsök. Såväl polis som rättskemister ansåg det emellertid oklart hur många av patienterna som verkligen dött av fenolförgiftning eller av andra orsaker. När åtalet efter fyra månader låg färdig, ansåg chefsåklagare Sten Runerheim kunna bevisa 16 mord och 11 mordförsök.

Hansson dömdes till slut i Malmö tingsrätt till sluten psykiatrisk vård för 11 fall av mord och 16 fall av mordförsök. De resterande dödsfallen kunde inte med säkerhet bindas till 18-åringen. Den 6 februari 1979 överfördes han till rättspsykiatriska kliniken vid Sankt Lars sjukhus i Lund. Han hade inte förstått vidden av sitt handlade. I den rättspsykiatriska undersökningen slog professor Bo Gerle fast att han var att betrakta som sinnessjuk och i behov av psykiatrisk vård. Personalen på "dödsavdelningen" ansågs inte ha någon skuld i händelsen. Tvärtom, menade utredarna, var det personalen observans som främst bidrog till att morden avslöjades.


Brita Bååt



Fru Brita Bååt var en ond och styvsint kvinna. Sina två män skulle hon drivit i en för tidig grav. En juldagsmorgon skulle hon gå i ottesången och kammarpigan var tillsagd att väcka henne i tid. Men på efternatten vaknade hon plötsligt av sig själv. Genom fönstret kunde hon se, att ljusen var tända i kyrkan. Förargad tänkte hon, att man hade glömt att väcka henne och att julottan redan hade börjat. Hon klädde sig hastigt och skyndade iväg, för att åtminstone komma i tid till altartjänsten. Då hon hade hunnit halvägs på gången mellan slottet och kyrkan fick hon syn på en skepnad, som föreföll henne bekant.

Mörkt var det, men hon tyckte precis att det var hennes gamla amma, som varit död i många år. Och den döda gjorde tecken åt henne, ängsligt, alldeles som om hon ville varna henne från att fortsätta. Men fru Brita slog spöksynen ifrån sig, hon var ju sent ute och en besynnerlig iver drev henne att skynda vidare. Benrangel i kyrkobänkarna.

Då hon hade kommit innanför kyrkogårdsmuren märkte hon att ljuset som trängde ut genom fönstret var så underligt blekgrönt och kallt. Det hade ingenting av julotteljusens värme i sitt sken. En fasansfull aning kom henne att rysa, men ändå var det som om en hemligt makt drev henne vidare. Då hon hade kommit innaför kyrkdörren blev hon stående orörlig. För de som satt i bänkarna var benrangel med knäppta skeletthänder och andäktigt grinande dödskallar. Hon hade kommit till de dödas mässa. Huggen med värja I samma ögonblick rusade vålnaderna av hennes två män emot henne, De hade vaktat på henne bakom dörren. Utom sig av skräck flydde hon ut ur kyrkan. Den ene högg efter henne med sin värja, men fick bara en flik av hennes slöja. Den andre kastade en stor sten efter henne. Bara några steg från kyrktrappan blev hon liggande avsvimmad.

Där låg hon, när den förfärade kammarpigan fann henne. Men Fru Brita hämtade sig aldrig efter sin ohyggliga upplevelse. Tre dagar senare var hon död. Värjan med en flik av Brita Bååts slöja hänger fortfarande i Engsö kyrka och stenen, som kallas blodsstenen, är inmurad i kyrkomuren.


Mer Amityville



En av världens mest berömda fall av hemsökelse handlar om familjen Lutz upplevelser i sitt hus i samhället Amityville, utanför New York. Boken ”The Amityville Horror” (1977) av Jay Anson berättar i detalj om en mängd rysliga och fantastiska fenomen som under 28 dagar plågade familjen Lutz. Det har senare visat sig att många av bokens påståenden inte är sanna, men makarna Lutz hävdar att deras korta tid i huset i Amityville verkligen var fylld av oförklarliga fenomen.

Huset på adress 112 Ocean Avenue i Amityville har en ruskig historia. Den 13 november 1974 mördade Ronald DeFeo jr hela sin familj, antingen påverkad av droger eller i ett utbrott av vansinne. Han dömdes till livstids fängelse och sitter fortfarande inspärrad. I december 1975 flyttade makarna George och Kathy Lutz in i huset, med Kathys barn Daniel (9 år), Christopher (7 år), Melinda –kallad Missy- (5 år) och hunden Harry. Paret Lutz kände till vad som hänt i huset ett år tidigare, men ansåg att detta inte var ett problem. En vän till familjen som var präst kom ändå dit för att välsigna huset. Han sägs ha upplevt en rad oförklarliga fenomen under besöket, såsom brännblåsor på händerna och en röst som skrek åt honom att ”gå ut”.

Till en början upplevde familjen Lutz inget ovanligt. Men efterhand blev märkliga händelser närmast en del av vardagen. Några av de påstådda fenomenen har blivit mycket omtalade: Varje morgon vaknade George vid 03.15 och gick ut för att titta till båthuset. Detta klockslag antas vara den tid på dygnet då Ronald DeFeo jr mördade sin familj. Kathy drömde detaljerade mardrömmar om hur morden gått till. Svärmar av flugor dök upp mitt i vintern. Hunden Harry vägrade gå in i vissa delar av huset och visade tydlig oro över att vistas där. Dottern Missy skaffade sig en låtsasvän, ”Jodie”, som hade grisliknande ansikte och glödande ögon. Illaluktande klägg rann nerför väggarna i vissa rum. Flera möbler skakades eller lyftes som av osynliga händer. Kathy kunde ibland känna hur något osynligt omfamnade henne. George såg vid ett tillfälle ett par lysande punkter i fönstret till Missys rum (där hon alltid träffade ”Jodie”).

I januari 1976 försökte Kathy och George själva driva bort fenomenen med böner och ett krucifix, vilket ska ha framkallat röster skrikande ”Nu slutar ni”. I slutet av januari fick en särskilt intensiv natt familjen Lutz att lämna huset hals över huvud. Dagen efter hämtades deras ägodelar av en flyttfirma. Ingen av flyttarna upplevde något märkligt i huset.

1977 publicerades boken ”The Amityville Horror” och blev snabbt en stor succé. Författaren Jay Anson intervjuade personligen inte George och Kathy Lutz. Istället skickade de honom 45 timmar bandinspelningar, där de berättade om sina upplevelser. Det har senare visat sig att många av händelserna som beskrivs i boken antingen är överdrivna eller helt påhittade. Det verkar som om prästen som välsignade huset inte upplevt något ovanligt. Det påstås till och med att han aldrig varit där. Både George och Kathy Lutz är borta nu. Det var mest George som talade med media om deras upplevelser. Han har aldrig velat berätta om vad som i boken är sant och vad som inte är det. Människor som senare bosatt sig på 112 Ocean Avenue har inte upplevt något onaturligt i huset alls.

Boken ”The Amityville Horror” har gett upphov till inte mindre än nio filmer. Den första (Huset som Gud glömde) är en riktigt otäck skräckis och följer ganska nära de händelser som boken beskriver.


Filmtips 65

Devil's Playground är en skräckfilm från 2010.

Handling:
I en nära framtid framställer man en medicin som ska hjälpa den alltmer stressade människan att omvandla stressen i kroppen till ett positivt ämne där trettiotusen försökspersoner blir injicerade med denna nya framtidmedicin.Tyvärr visar sig de första nödvändiga testerna ha grava brister och det dröjer inte länge innan försökspersonerna mister alla form av mänsklighet när de attackerar resterande befolkning som nu flyr i ren panik.


Mansonfamiljen






Mansonfamiljen
bestod av drygt 30 personer, de flesta bara i tonåren, som bodde på en ranch i öknen Topanga Canyon i Santa Susana-bergen. De drogs till den karismatiske kultledaren och fastnade i ett nät av ondska. Familjen åtalades för nio mord.

Mansonfamiljens mest beryktade våldsdåd var mordet på Sharon Tate, hustru till filmregissören Roman Polański. Natten till den 9 augusti 1969 bröt sig fyra medlemmar ur Mansonfamiljen in i Polańskis bostad i Beverly Hills och mördade Steven Parent, Sharon Tate (som var höggravid), Abigail Folger, Wojtek Frykowski och Jay Sebring. På husets dörr hade någon skrivit i offrens blod: "Död åt svinen".

Los Angeles var i chock. Det blev inte bättre när ytterligare två personer dödades på liknande sätt nästa natt: den förmögne specerihandlaren Leno La Bianca, 44, och hans fru Rosemary, 38. Mördarna hade ristat ordet "krig" i Lenos kropp. Och orden "Helter Skelter" stod i blod på kylskåpet.

Inte förrän tre månader efter morden kom namnet Charles Manson och hans familj på tal.

Manson dömdes till dödsstraff 1969 för att ha planerat morden på Roman Polanskis fru filmstjärnan Sharon Tate, affärskvinnan Abigail Folger samt ytterligare tre andra som knivskars och sköts ihjäl i Sharon Tates och Polanskis gemensamma hem i Los Angeles.

Mansons medbrottslingar Susan Atkins, Leslie Van Houten, Patricia Krenwinkel och Charles "Tex" Watson dömdes tillsammans med honom till döden. Dödsdomarna ändrades till livstids fängelse 1972 då avrättningar förbjöds under en kort period i USA. Manson beordrade att hans anhängare skulle rista in ett X i pannan för att eftersom de inte längre tillhörde samhället. Många av familjen har genomgått en plastikkirurgi för att få bort X:et mellan ögonen.

Motiven till morden var enligt vissa att Manson ville starta ett raskrig. Familjen gjorde försök att döda en vit människa och sedan placera ut kniven i ett svart område och då skulle folk tro att en svart människa hade dödat en vit och på så sett skulle det bli ett raskrig och familjen skulle då bosätta sig i öknen, men något raskrig blev det knappast. Enligt andra var de bara vansinniga. Manson kallade hur som helst morden för "Helter Skelter" efter en Beatles-låt med titeln.

Andra mord som begicks av familjen var mordet på musikläraren Gary Hinman. Detta mord utfördes av Bobby Beausoleil den 27 juli 1969. Susan Atkins var med vid det mordet och det var när hon satt häktad i samband med det som hon skröt för sina cellkamrater att hon dödat Sharon Tate, vilket var en av anledningarna att "familjen" häktades för Tate/LaBianca-morden.


Susan Atkins, Patricia Krenwinkel och Leslie Van Houten i rätten.

Bruce Davis och Steve Grogan dömdes senare för mordet på Donald "Shorty" Shea som arbetade på Spahn Ranch. Grogan hjälpte senare polisen att hitta platsen där liket var begravt och han blev frisläppt 1985 och är således den enda "familjemedlem" som dömts för mord och sedan blivit frisläppt. De övriga medlemmarna har upprepade gånger ansökt om att bli frigivna men alltid blivit nekade. Atkins var den kvinna som suttit fängslad längst i Kalifornien.


Voytech Frykowski, Sharon Tate, Stephen Parent, Jay Sebring, och Abigail Folger.

Begravningen för alla offren hölls onsdagen den 13 augusti. Sharon Tate ligger begravd på Holy Cross kyrkogård i Culver City, Kalifornien. I sin famn håller hon sin ofödde son.



  

Bruno Lüdke



Bruno Lüdke
 sägs vara en tysk seriemördare. Nazistiska poliser kopplade honom till minst 51 mord. Han mördade ungefär i 15 år, han började mörda ungefär år 1928 och det slutade med att han greps 1943.

Han kallades för The Gross.

Född i Köpenick, Lüdke hade ett mildt intellektuellt handikapp. Den 31 januari 1943 hittades en kvinna, mördad, i skogen nära Köpenick, hon var strypt med sin egna sjal. Offret visade tecken på sexuella övergrepp vid obduktion samt att hennes handväska var borta. Polisen tog in Lüdke för utfrågning den 18 mars 1943, där han snabbt erkännde till mordet på inte bara den kvinnan utan även många andra offer. Han togs till häktet. Vittnen rapporterade att Lüdke visade tecken på psykiskt övergrepp och att han hade sagt: "Dom skulle döda mig om jag inte erkännde".

Döden och spekulationer
Lüdke hade aldrig någon rättegång för morden. Han förklarades galen, han skickades till det SS-drivna institutet i Kriminologisk medicin i Wien. Han utsattes för medicinska experiment som pågick till hans död via dödlig injektion 1944. De 50 udda brottsplatserna visade inga likheter i arbetsmetod, signatur eller motiv. Man fann heller inga fingeravtryck och inga bevis som kopplade honom till botten.

En holländsk polischef vid namn Blaauw tog ett intresse i fallet och undersökte polisrapporterna. Han fann de ofullständiga, osammanhängande. Många tror att Lüdke var offer för en bluff, styrd av en ambitiös mordutredare vid namn Franz. Den högt censurerade rikskriminalpolisen som även var nära de nazistiska myndigheterna hade en speciell relation till människor med intellektuellt handikapp. Polisen har försök att återuppta fallet har gjorts men utan resultat. Sanningen om de 51 morden är än idag olösta.


Alexander Pichushkin



Alexander Pichushkin
 är en rysk seriemördare, mer känd som “The Chessboard Killer.” Han ska ha dödat 49 personer men man tror att det kan röra sig om fler offer. Alexander mördade för tävlingens skull han ville bli den största seriemördaren i Ryssland.

Han föredrog dock att slå sina offer bakifrån med en hammre och antagligen för att undvika att spilla blod på sina kläder. Han slängde även några av sina offer i hans avlopp. Hans offer var vanligast hemlösa män men han dödade även kvinnor och barn. 

Det är trott att Pichushkin såg sig själv som i en tävling med en annan seriemördare Andrei Chikatilo (som har dödat 52 människor). Vid ett tillfälle så nämnde Pichushkin att hans mål var att mörda 64 personer. Nog för att fylla rutorna på en shackbräde, därav hans smeknamn.

Alexander hölls i en glasbur under sin rättegång för att förhindra att åskadarna skulle gå till attack eller kasta föremål på honom, och det tog en timme för domaren Vladimir Usov att läsa upp domen. Han greps den 15 juni 2006, och dömdes den 24 oktober 2007 till livstids fängelse för 49 mord och tre mordförsök.


Chupacabras

 

En av de mest omtalade mystiska varelserna på senare tid är Chupacabran. Troligen blev den först omtalad i Puerto Rico 1992, där man hittat kroppar av getter och får som blivit tappade på blod. Ett bett med två eller tre hål i nacken på de döda djuren satte igång rykten om någon sorts vampyr. När tidningar och TV började rapportera om fenomenet kom namnet Chupacabra –"getsugare"- till.

Först trodde man att dåden var utförda av en lokal kult av häxor eller djävulsdyrkare, men snart spred sig eländet till andra länder som Peru, Argentina, Brasilien och, framför allt, Mexico. Chupacabran blev ett begrepp och började dyka upp som en läskig figur på tröjor, kepsar, kaffemuggar och annat.

Hur gör Chupacabras?
Det finns många människor som säger sig ha sett Chupacabran. Går man efter deras historier kan man dela upp varelsen i två olika sorter –en som går på bakbenen och en som går på alla fyra. Den vanligaste Chupacabran sägs vara runt metern hög, med kängurulika ben, vingar och taggar på ryggen. Ibland har denna sort päls, ibland ödlelika fjäll. Vissa menar att den har ett hundlikt huvud, andra påstår att dess huvud snarare liknar en apas.

Chupacabras överallt
Så småningom började det dyka upp historier om Chupacabras även i USA. 2004 sköts ett märkligt hundlikt djur av en bonde i Elmendorf, Texas. Varelsen hade dödat 35 kycklingar innan ägaren till gården satte stopp för dess framfart. Djuret var knappt metern långt, med blåaktigt hårlöst skinn. Den hade ett stort överbett med utstående tänder. Kroppen skickades iväg för analys av biologer, men inget klart besked om djurets usprung kunde ges. "Elmendorf-varelsen", som den nu kallades, var något sorts hunddjur, troligen med en allvarlig eller sällsynt hudsjukdom. I medierna spekulerades det om detta kunde vara en Chupacabra. Bara lite efter denna händelse sågs flera liknande djur och ett till sköts på en annan gård i Texas.

2005 lade Isaac Espinoza ut nästan $6 miljoner på en Chupacabra-jakt i Sydamerikas djungler. Planen var att försöka hitta varelsen och fånga eller åtminstone filma den. Enligt expeditions-medlemmarna stötte de faktiskt på en mystisk varelse i djungeln och säger sig också ha lyckats filma den flera gånger. Exakt vad filmsnuttarna faktiskt visar tycks vara svårt att avgöra ibland, eftersom de är filmade i mörker och ofta av en springande kameraman. Under åren har en rad fotografier på Chupacabras publicerats i tidningar och lagts ut på webben, men alla har blivit avslöjade som fusk.

I USA sägs Chupacabras ha dykt upp i Michigan, Washington, Texas, New Jersey och Pennsylvania. I april 2006 kom de första rapporterna från Ryssland. Vid ett tillfälle ska 32 kalkoner ha dödats och tömts på blod. Så småningom började folk också berätta om möten med en märklig varelse som påminner mycket om hur Chupacabras brukar beskrivas.

Från rymden?
Ibland sätts Chupacabras i samband med UFO-observationer. Det finns särskilt en händelse som är särskilt omtalad. Den 20 januari 1996 såg tre systrar en underlig figur sitta hopkrupen mot en husvägg i Varginha, Brasilien. Varelsen tycktes slö eller skadad och hade brun hud, stora ögon och spinkiga armar och ben. Den utsöndrade en ryslig lukt. Flickorna sprang skrämda hem och berättade om vad de sett för sina föräldrar. När hela familjen återvände till platsen var varelsen borta, men en frän lukt av ammoniak hängde fortfarande i luften. Vid det här tillfället hade redan ett antal märkliga ljus i skyn rapporterats och tidningarna skrev mycket om UFO:s. Nu började medierna tala ännu mer om utomjordingar och flygande tefat. En tidning påstod till och med att en eller flera varelser hade blivit infångade av militären. Många menade att den konstiga figuren som flickorna talat om varit en Chupacabra.

Teorier
Vissa säger att finns en koppling mellan UFO:s och Chupacabras och att de små monstren är utomjordiska. I Puerto Rico menar man att varelserna är ett genetiskt experiment som amerikanska forskare odlat fram i ett laboratorium på berget El Yunque. I början av 1990-talet härjades berget svårt av en storm, och då ska laboratoriet ha förstörts och varelserna rymt. Det finns också en teori om att de kommer från underjorden och har släppts lösa efter jordbävningar. Andra menar helt enkelt att de är demoner! Bland några av regnskogsfolken i Sydamerika talas det om "myggmannen", ett monster med en lång blodsugande näsa. Det sägs ibland att Chupacabran och myggmannen är samma varelse och att den då ska ha funnits i flera hundra år. Forskare som undersökt Chupacabrafall har inte kommit fram till någonting, förutom att djur blivit dödade och tappade på blod. Men det kan lika gärna vara sjuka människor som ligger bakom det. Chupacabran kan vara ett exempel på fenomenet masshysteri, då flera människor blir uppskrämda och så fixerade vid det de fruktar att de till och med kan uppleva att de ser otroliga saker. Det kan också hända att ovanliga och missbildade djur kan ligga bakom några av Chupacabra-observationerna.

Serhij Tkatj



Serhij Fedorovytj Tkatj
född 1953 i Kiseljovsk Ryska SFSR, Sovjetunionen är en ukrainsk seriemördare och före detta polisman. Han har 2008 dömts till livstids fängelse för 29 mord på flickor och unga kvinnor under en period på över 20 år. Under rättegången i Dnipropetrovsk hävdade Tkatj att han begått mellan 80 och 100 mord. Ändå meddelade han omedelbart efter att ha fått sin dom, att han tänker överklaga.

Han ska i förhör ha sagt att han började döda kvinnor som hämnd för att han känt sig illa behandlad av sina fruar, senare ska han ha känt sexuell njutning av att döda.

Tkatj arbetade som brottsutredare i Sibirien innan han flyttade till Ukraina, och uppges ha utnyttjat sina yrkeskunskaper till att föra spanarna på villospår. Enligt ukrainska medier ska minst sex män tidigare ha dömts för mord som nu kunnat knytas till Tkatj. Ukraina avskaffade dödsstraffet i februari 2000 för att kunna vara medlem i Europarådet.


Blomsholms Herrgård



En ryttare på en brun häst dyker upp ljudlöst kring herrgården. Han är klädd i trekantig hatt med plymer, peruk och generalsgaloner från 1700-talet. Ryttaren kommer ofta för att varna människor för förestående olyckor, som man bara kan undkomma genom att följa hans råd. Ryttaren är den tyska generrallöjtnaden Conrad von Ranck som bodde på herrgården på 1700-talet. Han såg sin egen son Claus drunkna i en strömvivel när de seglade i skärgården utanför Strömsatd. Conrad kastade sig i vattnet för att rädda honom men båda försvann i djupet. Därför vill Conrad von Ranck i stället rädda andra människor från ond bråd död.