Yang Xinhai



Yang Xinhai
född 29 juli 1968 - död den 14 febuari 2004. Han var en kinesisk seriemördare som erkände att han begått 67 mord och 23 våldtäkter mellan 1999 och 2003. Yang dömdes till döden. Han blev känd inom media med namnet "monster killer". Man tror att hans motiv för morden och våldtäkterna var att han var arg på samhället och att hans flickvän hade lämnat honom på grund av våldtäkterna och stöld.

I media kallades han för Yang Zhiya. (Vet inte vad det betyder men men)

År 1996 dömdes han till fem års fängelse för försök till våldtäkt i Zhumadian.
Men han släpptes 1999.

Morden ägde rum mellan 1999 och 2003  i Anhui , Hebei, Henan och Shandong.
På natten bröt han sig in i offernas hem, och dödade alla med yxor, hammare och spadar. Ibland dödade han alla i en familj. I oktober 2002 dödade Yang en far och en sexårig flicka med en spade och våldtog en gravid kvinna, som överlevde attacken med allvarliga skallskador.

Yang greps den 3 november 2003. Strax efter att han greps erkände Yang 67 mord och 23 våldtäkter och fem attacker som ledde till att offerna fick svåra skador. Och när han greps sa han "När jag dödade människor, så fick jag behovet av att döda fler. Detta inspirerade mig till att döda fler. Jag bryr mig inte om vare sig de förtjänar att leva eller inte. Det är inte mitt problem. Polisen matchade hans DNA på flera andra brottsplatser.

Yang Xinhai avrättades den 14 februari 2004, genom arkebusering (avrättning med gevär).


Frötuna Spöket

Innehållet i denna riktigt kusliga spökhistoria har förkortats något och språket har moderniserats, men att händelserna inträffade där de nu gjorde, var nog egentligen ingen tillfällighet. Fast när Norrtälje stads nya kyrkogård någon gång på 1800-talet förlades vid sydvästra stadsgränsen mot Frötuna till var det nog en ren händelse, och knappast avsiktligt, som den kom att ligga just i en trakt där det var allmänt känt att det spökade.

Bara ett hundratal meter från kyrkogården ligger nämligen Stegelbäcken och med ordet ”bäck” menade man längre tillbaka i Roslagen ett stillastående vatten, eller en större pöl. Strax bakom pölen låg stadens avrättningsplats på en mindre höjd. Så småningom anlades ett flygfält där och numera hittar man traktens allra som största mataffär på ungefär det stället. Pölen är dock försvunnen. Följer man sedan stora vägen vidare mot Stockholm, så hittar man Brudbäcken alldeles utanför stadsgränsen. Precis i närheten ligger ett gammalt gravfält, som troligen består av den gamla gården Frötunas gravar. På hednatiden var Frötuna nämligen ingen socken utan en gård. Men både Stegelbäcken och Brudbäcken är kända för sina spökerier, det finns det vittnesbörd om. Bland annat från en bonde från Husby, som körde där på 1850-talet och som berättade att om man körde sakta förbi Brudbäcken, så kunde man höra hur det viskades och man försattes alltid i en kuslig sinnesstämning. Men nu till det som hände i mitten av 1700-talet.

En lördag år 1747 gick en kvinna på vägen fram från Sika till Frötuna. Vid avrättningsplatsen, nästan uppe vid Stegelbäcken, fick hon plötsligt syn på en man i prästdräkt framför sig på vägen. När hon kom ifatt prästen, så neg hon förstås vördnadsfullt och hälsade artigt. Prästmannen sade då: ”Det räcker inte med att du niger för mig, utan du skall även följa med mig.”Hon följde lydigt med, men efter en stund fick hon till sin stora förskräckelse se, att prästen inte hade vanliga fötter utan hästhovar. I sin förfäran sade hon därför: ”Med Guds nåd skall jag icke följa dig åt.” Då gav den förmente prästen henne ett kraftigt slag mellan axlarna så att hon genast gick i backen. Avdomnad låg hon kvar på vägen en lång stund och märkte därefter att hennes mun var blodfylld.

Hon sökte hjälp vid Arsta torp, men kunde sedan bege sig hem igen. Hon berättade emellertid ingenting om den märkliga händelsen förrän hon hade kommit hem till sin make. Därefter följde en tid då Den Onde för det var förstås denne som hade varit utklädd till prästman besökte den stackars kvinnan de flesta dagar. Han visade sig ibland som jägare med två hundar, men han uppträdde även som hennes egen bror. Och varje gång frestade Djävulen henne och begärde att hon skulle följa med honom. Han lovade henne många olika saker och visade henne något ”som för hennes ögon glimmade”. Situationen måste ha varit svår för henne, och efter en tid beslöt sig hon och hennes man sig för, att gå till prästen i Frötuna för att få någon hjälp mot den onda anden. Prästen tyckte dock att båda två var mycket okunniga i kristendom till en början, men han ville förstås, och han kände att det krävdes, att paret verkligen fick hans hjälp.

Besöken hos prästen fortsatte, trots att Satan flera gånger hade förbjudit henne att göra så. Den Onde kallade förresten prästmannen för ”Fula Gubben”. Prästen skrev i kyrkboken att han säkert skulle ha betraktat hennes berättelse som rena fantasierna, eftersom ingen annan hade kunnat höra eller se det hon hade upplevt, men det fanns vissa saker som förbryllade prästen. Bland annat visste hon allt om sin makes göromål på åker och äng, trots att hon inte hade kunnat se vad han gjorde. Hon förklarade den saken med, att hon fick allt sig beskrivet av Satan själv.

En man kom en dag uppbragt och nära nog förtvivlad till prästen och klagade sin nöd. Hans hustru hade på hemväg från Norrtelje varit ”ovanligt stark”. Hon hade nämligen kastat honom vart hon hade velat och dessutom hade hon oförklarligt försvunnit ur hans åsyn. Han sade till prästen, att hon med all säkerhet hade råkat ut för något synnerligen ont. Prästen uppmanade honom barskt att genast ge sig ut för att söka efter henne. Som väl var, så fann båtsmannen henne hemma i torpet. Hustrun uppvisade häpenhet och intygade att hon inte med ett finger hade rört sin man, dessutom var hon mycket förvånad över att maken inte hade lagt märke till att det var Satan i bondekläder som hade trängt sig emellan dem båda, där de gick på vägen, och därefter hade Satan kastat honom av vägen. Hustrun själv hade inte gjort det. Prästen skrev också i kyrkboken att han hade undersökt kvinnan efter det att Satan hade givit henne en rejäl örfil, orsaken därtill var att hon hade trotsat hans förbud genom att gå till prästen. Som minne av slaget syntes en svullnad i hela tre dagar. Prästen anmärkte också i boken, att ”hustrun är själv ganska from och att hon icke synes av hemlig list hava sådant uppdiktat”. Därutöver skrev han: ”Sedan Skärtorsdagen 1748 har hon varit från dessa frestelser befriad.”

På Påskdagen som följde visade sig emellertid Satan återigen för henne. Det var på Mellinge gärde, där han sade till henne: ”Du mente slippa mig, men jag har haft något annorstädes att beställa.” Om den stackars kvinnan slutligen fick fred för Den Onde, det får vi inte veta, men troligen utklingade besöken, eftersom kontraktsprosten av allt att döma inte skrev mer om kvinnan. Av hans berättelse framgår i alla fall, att kvinnan var utsatt i minst ett halvår, kanske under ett helt år, för den våldsamma mannen med hästhovarna.

Så den som besöker varuhuset som ligger i den trakten, bör nog hålla ögonen öppna under kvällstid och titta särskilt efter hur fötterna ser ut på den som kommer gående.

Filmtips 67

Zombi 2 är en skräckfilm från 1979

Handling: En segelbåt driver in i Hudson Bay i mitten av New York, en kustbevaknings med poliser och tullare hoppar ombord och börjar undersöka båten, ingen återkommer men istället kommer en nedblodad jättezombie som inte låter sig stoppas av kulor, utan faller överbord. Detta blir upptakten till en sensationell och panikartad jakt över hela Amerika och i den karibiska övärlden. Båten tillhörde en mycket känd forskare som är spårlöst försvunnen. Forskarens dotter Anne (Tisa Farrow) ger sig ut på jakt med en känd journalist till forskarens senaste kända läger - Karibien. Långt ute till havs dyker Anne och blir attackerad av en jättehaj, men blir räddad av en zombie. Samtidigt på Matul Islands i Västindien finns den galna professor Menard på med underliga experiment på levande döda. Vad som händer sedan iden karibiska övärlden och senare i New York är fruktansvärt - se filmen om du törs.


Arthur John Shawcross



Arthur Shawcross fick en andra chans när han släpptes ut från fängelset 1988 efter att ha avtjänat 14 ½ år i fängelset för morden på två barn. Arthur flyttade till Rochester i New York där skötte sig väl, han gifte sig och skötte sitt jobb samt att han skaffade sig en älskarinna.

Men tillslut fick något fel och han började att mörda igen, fast denna gång mördade han mest prostituerade. Han tittade på nyheterna och varnade sin fru och sin älskarinna att gå ut själva på kvällarna. Han brukade också gå till stadens matställe där poliserna satt och fikade och nyfiket lyssna vad poliserna diskuterande om fallen. Senare kopplades FBI in i fallet. Polisen grep Arthur men blev tvungna att släppa honom eftersom han inte passade in på gärningsmannaprofilen och att det inte fanns några bevis. Men dom hittade senare ett rosa örhänge i Arthurs bil som passade in på ett offer då grep man honom igen. Han nekade ett par timmar med tillslut erkände han brotten.

Anledningarna till morden var att kvinnorna kom med olämpliga kommentarer och en trodde att han var oskuld. En av kvinnorna hade varit för högljud under sexakten så han hade dödat henne. Några av kvinnorna hade fått sina vaginor avlägsnade och Arthur berättade att han hade ätit dom. Arthur berättade första gången han hade ätit människokött var när han var i kriget i Vietnam. 1972 dömdes han för se första morden och det var på den åtta-åriga flickan Karen Ann Hill och den tio-åriga pojken Jack Owen Blake. Då erkänade Arthur att han ätit av pojken. För de morden dömdes han till 25 år men han kom ut efter 14 ½ år. Det var efter den tiden då han började döda prostituerade. 

När rättegången hölls försökte förvaret förklara att han hade en psykisk sjukdom. Och att han inte var tillräckligt frisk när brotten begicks. Men domaren trodde dom inte. Han dömdes till tio efterföljade domar på vardera 25 år som skulle avtjänas på Sullivan Correctional Facility. Han hade ingen möjliget till villkorlig frigiving. Sammanlagt dödade Arthur 13 människor (elva prostituerade och två barn). Han avled den 10 november 2008, han blev 63 år. Han kremerades och hans dotter har/fick askan.

I media kallades han för The Genesee River Killer.

  


Gerard John Schaefer



Gerard John Schaefer var en onskefull seriemördare som dömdes för att ha dödat två tonårsflickor, men han var antagligen skyldig för att ha dödat många fler (han dömdes till två livstidsstraff). Medan han avtjänade sitt livstidsstraff skrev han skrämmande böcker om mord och våldtäkter och hur det var att sitta i dödscellen.

Hans offer: Leigh Hainline Bonadies, 25år / Carmen Marie Hallock, 22år / Belinda Hutchens, 22år / Collette Goodenough, 19år, and Barbara Ann Wilcox, 19år / Susan Place, 17år, and Georgia Jessup, 16år / Mary Alice Briscolina, 14år, and Elsie Lina Farmer 14år.

Ingen vet om böckerna var självbiografiska eller bara innehöll en sjuk hjärnas våldsamma sexuella fantasier. Schaefter växlade mellan att skryta om hur många flickor han mördat och att förneka att han var en seriemördare. Ingen kommer någonsin att få veta exakt hur många unga kvinnor han mördade eftersom 1995 blev han ihjälhuggen i en cell av en medfånge. Mamman till en av Schaefters offer sa att hon ville skicka en present till mannen som dödade honom. Mannen som dödade Gerard hette Vincent Rivera.

 

Fru Graver (Sägen)



Fru Graver på Rodga är än idag en legend, inte minst eftersom hon sägs gå igen i trakten av sitt hem. Hennes märkvärdiga levnad förde henne till en utomordentligt stark position som oinskränkt härskarinna på godset Rodga, sydväst om Simonstorp.

Magdalena Eurenius föddes 6 februari 1730 i Torsåker i Ångermanland, som dotter till kyrkoherden Jöns Eurenius och hans hustru Katarina Rehnhorn. Som en kuriositet kan nämnas att hennes farfar 1676 ingav en inlaga till trolldomskommissionen med redogörelse för en färd till Blåkulla, som han med tvång sades ha utsatts för två år tidigare. Inte mycket är känt om hennes tidiga liv, men i början av 1760-talet arbetade hon som guvernant hos handelsmannen Jacob Graver i Stockholm. Graver, som var nybliven änkling fattade tycke för den unga guvernanten och 1763 gifte sig paret. Det skilde 22 år mellan makarna. Paret fick två barn; Johan Jakob, 1765 och Johanna Maria, 1767.

År 1763 köpte Graver godset Rodga och familjen flyttade dit. I köpet ingick ett segelduks- och buldanväveri och även Hults bruk. Jacob Graver blev således en mycket inflytelserik person i bygden. Hela köpesumman hade uppgått till 1 185 000 daler kopparmynt. Allt talar för att Graver var en duglig och framgångsrik affärsman och att verksamheten under hans tid blomstrade. 1779 dog Jakob Graver och i händelseförloppet efter hans död lyckades Fru Magdalena Graver få mycket fördelaktiga arvsvillkor. Rykten gick om att hon sett till att förfalska testamentet. Hon var nu ägare till bland annat Rodga och Malmö säterier i Kvillinge. Kort efteråt gifte Magdalena om sig med den 34-årige häradshövdingen Christian Brandt. Själv var hon 53 år vid giftermålet. I ett slag hade hon skaffat sig en verklig maktposition och dessutom fått en ung make i boet.

Fru Graver var nu Rodgas självskrivna härskarinna och sägnerna om henne är många. Vad som är sanning och vad som är folkfantasi är svårt att säga. Vi låter i alla fall hennes dotterdotterdotter, författarinnan Aurora Ljungstedt beskriva henne: "... en sträng och stolt fru, det fanns inte en själ som inte slog ned blicken inför hennes mörka, hotfulla ögon. Visst förde hon en sträng, men också lysande regering." En "Anders i Hagalund" som dog vid 100 års ålder 1907, var en av de sista som hade personliga minnen av henne. Som tioåring hade han varit inne i köket på Rodga, hon hade då frågat honom om något och blivit så nöjd med svaret att hon sa: "Du svarar som en hel karl, ge honom en sup." Så fick han följa med hushållerskan och få supen i fråga.

Fru Graver dog den 10 januari 1819 och begravdes i en dunge nära gården där båda hennes äkta män redan jordats. Gravplatsen omgavs av en stenmur och gravstenen var av vit kolmårdsmarmor. En tvist med prästen i Simonstorp troddes ha lett till att de inte ville begravas vid kyrkan. Efter hennes död ska hon ha föreskrivit att kistan skulle köras i galopp till kyrkan i Simonstorp för att prästen skulle hinna läsa över henne innan Djävulen tog henne. Det var ganska halt vid tillfället, men folket tordes ej trotsa hennes önskan. De körde så fort det gick till kyrkan och sedan i sakta mak åter till den utsedda graven vid Rodga. Det hade då börjat bli mörkt. Folket vid Rodga mötte kistan och följde den med mer än 300 bloss.

Även efter sin död ska denna märkvärdiga kvinna ha påverkat Rodga. Sägnerna och historierna om hur hon visat sig på godset är otaliga. Visade hon sig i grått betydde det olycka för den som såg henne. Man vågade inte säga hennes namn av rädsla för att hon skulle visa sig. Man sa bara "hon".


Soltempelorden



Soltempelorden
var ett hemligt sällskap som grundades av Joseph Di Mambro och Luc Jouret i Genève i Schweiz 1984, då under namnet l'Ordre International Chevaleresque de Tradition Solaire (OICTS).

Di Mambro hade tidigare varit medlem i ett sällskap med band till Rosencreuzarna och Jouret, som var ordens officiella grundare, var en homeopat och new age-anhängare som hävdade att han och Di Mambro varit medlem i Tempelherreorden i ett tidigare liv. De hävdade också att Di Mambros dotter Emmanuelle var resultatet av jungfrufödsel och att hon skulle leda medlemmarna till ett nytt liv efter döden, på en planet som kretsade kring Sirius.

År 1986 flyttade Jouret och Di Mambro till Moran Heights i den kanadensiska delstaten Québec och etablerade en filial av sällskapet där. Man trodde att jorden snart skulle gå under. I oktober 1994 begick 74 medlemmar kollektivt självmord, eller mördades, på två platser i Schweiz samt i Kanada.Byggnaderna hade sedan tänts på med hjälp av tidsinställda anordningar. Några av kropparna var drogade och en del skjutna. Flera av de avlidna var barn.