Filmtips 59

100 tears är en skräck/splatter film från 2007.

Handling:
Två tabloidreportrar tror sig ha landat århundradets scoop när de kommer "The Teardrop Killer" på spåren, en synnerligen brutal psykopat som gäckat polisen och karvat upp allmänheten under decennier. Murvlarna tror att gärningsmannen kan kopplas till en grupp galna cirkusaktörer, men när de närmar sig ett avslöjande börjar antalet mord öka i snabb takt. Det är dags att stifta bekantskap med clownen Gurdy och hans enorma köttyxa. Och han är definitivt ingenting att skratta åt.


Virouxtjärnen



Virouxtjärnen
är en cirka 1 hektar stor tjärn i sydöstra delen av Vindelns kommun, cirka 8 kilometer nordöst om Tvärålund, och nära byn Sunnansjönäs. Tjärnen påstås vara "bottenlös". Namnet lär komma av den franske nybyggaren Viroux.

Tjärnen är sedan minst 150 år känd för att vara en plats där övernaturliga fenomen påstås förekomma, och är ett vanligt mål för spökutflykter. Många personer sägs ha upplevt märkliga och väldigt skrämmande saker vid tjärnen.

Fenomenen uppges dock ha upphört efter att en skogsväg drogs fram och ett område i närheten kalhöggs på 1970-talet.

Sägnen om Viroux
Enligt en sägen i trakten kom en fransk soldat ur Napoleons armé vid namn Viroux (eller Veraux) strax efter Finska kriget någon gång på tidigt 1800-tal vandrande upp längs Vindelälven till Degerfors, Västerbotten (nuvarande Vindeln). Där hittade han ett arbete. Senare träffade han en kvinna som han gifte sig med, och de bosatte sig och bildade familj på ett nybygge vid tjärnen, där de ska ha haft fem barn och ett mindre jordbruk med kor och getter.

En dag ska Viroux ha blivit galen, och mördat hela sin familj, samt dödat all boskap, med sitt soldatsvärd, för att sedan ta sitt eget liv. Familjens osaliga andar sägs sedan dess spöka vid tjärnen.


Charles Whitman



Charles Joseph Whitman
, född 24 juni 1941 i Lake Worth, Florida, USA, död 1 augusti 1966 i Austin, Texas, USA, var en amerikansk före detta marinkårssoldat som den 1 augusti 1966 sköt ihjäl 14 och skadade 31 människor i Austin, Texas. Whitman utförde massakern från University of Texas. Whitman sköts ihjäl klockan 13:24 av poliserna Houston McCoy och Ramiro Martinez efter cirka 80 minuters skjutande. Föregående kväll hade han skjutit sin fru och sin mor. Han ligger begravd i hillcrest memorial park i Florida brevid hans bror och mor.

I media kallades han The Texas Tower Sniper.

Charles vapen som användes under massakern samt och vid dödskjutningen av hans mor och fru.






Vittra



Vittra
var ett övernaturligt väsen som man trodde på förr. De hade barn och boskap precis som människorna. Men vad som skiljde dem från människan var att de levde under jorden och sällan visade sig helt öppet. Det var oftast kvinnorna som visade sig och de hade oftast vita eller röda kläder. Vittra ansågs ha stora, feta och mjölkrika kor. Korna betade längs vissa stråk, vittervägar. Det var oftast längs dessa vägar som man kunde få se dem.

Vittra var för det mesta inte onda utan visade sig oftast när de kände sig störda eller hotade av människorna. Ibland kunde kor, och till och med barn, försvinna spårlöst. Det var därför viktigt att hålla sig väl med henne. Men Vittra skadade aldrig någon, utan på tredje dagen återfann man alltid den försvunne.

Vittra har inte något annat än namnet gemensamt med Astrid Lindgrens vildvittror.


Skrikande skallar



Det finns flera historier och legender om dödskallar som sprider oro kring sig om de avlägsnas från sina viloplatser. Också i Sverige finns sådana berättelser. En sägen från Blekinge berättar om hur en skalle från en snapphane håller folket på en gård i skräck med sina rysliga tjut. Men några av de här historierna är extra seglivade och dessa skallar har gjort husen de finns i berömda.

Legenderna om skrikande skallar har kanske sitt ursprung i en otäck gammal tradition från Storbritannien. Under den tid då både romare och kelter befolkade brittiska öarna kunde det hända att man offrade ett djur eller en människa och byggde in kroppen i grunden på ett nybyggt hus. På så sätt hade huset fått en egen skydds- eller vakt-ande. Också i Sverige finns historier om så kallade ”kyrkogrimmar”; djur som murats in i grunden på en kyrka. Dessa olycksaliga varelser återvände sedan som illasinnade andar som till varje pris skyddade kyrkan.

Här är några fall:


Prästens skalle

En skalle med liknande historia tillhörde en präst som avrättades för förräderi 1640. Skallen finns nu i huset Wardley Hall nära Manchester. Till en börjat fanns skallen upphängd i ett kyrktorn i Manchester, men fick ett nytt hem när en katolsk familj tog den med sig hem till sitt hus i Wardley. Den här skallen skrek inte bara utan ska också ha framkallat rysliga åskväder. Spökjägaren Eric Maple undersökte skallen och ska ha utfört olika experiment med den. Enligt honom återvände den alltid själv till sin viloplats trots att den blev bortplockad.

Slavens skalle

Det pampiga godset Bettiscombe Manor i Dorset har också sin skalle, med en väldigt omtalad historia. Herren till godset i slutet av 1600-talet hade under ett uppror vänt sig mot kronan och därefter blivit förvisad till Västindien. När hans sonson, John Frederic Pinney, till slut återvände till Dorset för att återta godset hade han med sig en svart slav. Pinney lovade slaven att denne efter sin död skulle föras tillbaka till Afrika, där han blev bortförd som barn.

Men det blev Pinney som dog först. När slaven lite senare avled var det ingen som brydde sig om Pinneys löfte utan mannen blev begravd på kyrkogården, inte långt från sin herre. Enligt legenden började nu skallen göra hemskt väsen av sig. Från kyrkogården hördes fruktansvärda tjut och jämranden. Skörden i trakten slog fel, flera djur blev mystiskt sjuka och i månader stormade oväder fram. Till slut grävdes kroppen upp och skallen fördes tillbaka till godset, varefter det blev lugnt.

Släkten Pinney äger fortfarande Bettiscombe Manor och är mycket försiktiga med skallen. De hävdar bestämt att den inte får flyttas, annars för den oväsen kring sig och kan orsaka olyckor. Det finns ytterligare en historia om just den här skallen, som säger att den egentligen tillhör en flicka som blev instängd på vinden och matad som ett vilt djur. En kirurg undersökte skallen 1950 och påstods att den troligen inte tillhört varken slav eller flicka, utan en kvinna för cirka 4000 år sedan. Familjen Pinney vidhåller dock att skallen är en del av deras familjehistoria och tätt knuten till släkten, på ont och gott.

Anne Griffith
I Burton Agnes Hall i Humberside finns skallen efter Anne Griffith, som var dotter till mannen som byggde det stora huset 1590. På sin dödsbädd bad Anne om att hennes huvud skulle avlägsnas från kroppen och finnas kvar på godset. På 1900-talet murades skallen in i en vägg för att ingen skulle kunna röra vid den, men då började huset hemsökas av skrikande och jämrande kvinnoröster. Till slut fick man plocka fram skallen igen, varpå fenomenen slutade. Skallen har fått smeknamnet ”gumman Nance” och har på senare år inte flyttats från sin plats i huset.


Delphine LaLaurie



Marie Delphine Lalaurie
, född Maccarthy, född cirka 1775, död troligen 7 december 1842 i Paris, var en amerikansk societetsdam, sadist och massmördare. Hon var ansvarig för att ha orsakat 87 slavars (män, kvinnor och barn) död genom svår tortyr och vad som beskrevs som medicinska experiment.

Rykten
Det gick emellertid rykten om att husets tjänstefolk blev illa behandlade. Gäster och grannar lade märke till att det ofta fanns nya tjänare i huset, och att de gamla hade försvunnit, och år 1833 inträffade en skandal. Vid förberedandet av en fest råkade den flicka som kammade håret på Delphine, och som nyligen ersatt hennes kammarjungfru, som hade "försvunnit", dra i en knut i håret under borstningen. Delphine greps av raseri och jagade flickan med en piska; flickan rusade ut på husets balkong, som gick runt hela huset, där chockerade grannar kunde se henne jaga flickan, som förtvivlat hoppade ned från balkongen ned på gatan för att undkomma, där hon dog av sina skador.

Grannarna anmälde saken till polisen och Delphine ställdes inför rätta; domstolen utfärdade böter och konfiskerade familjens slavar, som såldes på auktion. Det hade dock ingen effekt, eftersom slavarna helt enkelt köptes av släktingar, som återlämnade dem till familjen.

Upptäckten
År 1834 förbereddes en stor bal hos familjen Laularie, då en brand bröt ut i huset i köket, som var en delvis fristående byggnad. Grannar och andra samlades för att hjälpa till att bära ut familjens värdesaker. Då man efter en stund undrade hur det kom sig, att tjänarna inte var där för att hjälpa till, undvek Madame LaLaurie att svara. Då brandkåren anlände till platsen, upptäckte de tjänare som var fastkedjade vid sina arbetsplatser. Det verkade som om tjänarna själva hade tänt eld på huset för att dra uppmärksamhet till sig. Branden kom snart under kontroll och släcktes. Brandkåren visades av tjänarna upp till den låsta vindsdörren, varifrån de kunde höra ljud. Dörren slogs in, och vad som upptäcktes på vindskammaren skulle dagen efter beskrivas i stadens tidningar.

Ungefär ett dussin slavar fanns in utrymmet, fastkedjade i underliga ställningar längs väggarna, på möbler eller placerade i burar, vissa fastspända på bord, där de tycktes ha utsatts för underliga operationer och medicinska experiment. En man hade fått könsdelarna avlägsnade, en annan hade fått ett hål öppnat i huvudet och ett verktyg infört i hålet för att röra omkring i hans hjärna. En kvinna hade fått armar och ben amputerade och fått huden skuren i märkliga mönster, en annan kvinna hade fått armar och ben brutna, invikta under kroppen och sedan placerats i en hundbur för att få benen att växa ihop i fel vinklar, vilket fått henne att likna en "mänsklig krabba". En pojke på 12 år hade fått huden i halva ansiktet bortskalat för att avslöja muskler, senor och blodkärl, vilket hade blivit svårt infekterat. De flesta var döda, andra bad om att få dö, och fördes till ett sjukhus, där de också snart avled. Det brukar anses, att Delphine ensam var ansvarig, och att maken vände "ett blint men väl vetande öga" åt händelserna.

Efter upptäckten
Det finns nu lite skilda versioner av vad som hände den kvällen. En sade, att folk nu bröt sig in i huset och plundrade det, medan dörrarna till Delphines garage plötsligt flög upp och Delphine flydde i ur staden med sitt ekipage till stranden, där hon betalade en båtägare att köra henne över sjön Lake Pontchartrain till Mandeville.

Den andra sade, att då folk dagen efter fick läsa i tidningarna om vad brandkåren funnit på vinden, samlades en stor folkmassa utanför Lalauries hus och ropade på rättvisa och straff. Plötsligt körde då Delphines ekipage genom dörrarna till hennes garage och for med hög fart genom staden, snart följd av mobben, som dock inte hann fatt den. Vid stranden, betalade hon en båtsägare att ta henne över sjön till Mandeville.

Delphine blev aldrig arresterad; det är inte känt vad som hände henne efter detta. En del historiker anser att hon levde gömd vid sjöns norra strand under resten av sitt liv, eftersom hennes döttrar levde kvar i New Orleans. En annan version är, att hon stannade gömd vid norra sjöstranden endast en tid, och sedan fortsatte via New York till Paris, där hon dog bland vänner. Den sistnämnda historien brukar anses vara den mest trovärdiga. Nästan hundra år senare, år 1941, hittade en vaktmästare vid kyrkogården i New Orleans en gravplatta, som såg ut att nyligen ha lossnat från en grav, där det stod; Madame Lalaurie, född Marie Delphine Macarty, död i Paris den 7 december 1842 vid 6).

Spökerier i huset?
LaLauries hus fick snart rykte om sig att vara ett spökhus; det såldes 1837 men undveks och stod länge tomt. 1865-1878 var det en flickskola, 1882 en kortvarig musikskola för societetsdöttrar, 1923-1932 en institution för ungdomsbrottlingar, och 1932-1942 lokal för frimurarna - för det mesta var det dock ett hyreshus, som långa tider stod tomt då gästerna klagade över påstådda mystiska händelser.

1969 köptes huset av en privatperson som renoverade det till bostad. Under renoveringen upptäcktes skeletten av 75 olika kroppar under golven. Det sägs, att då folkmassan hade börjat springa efter madame LaLauries vagn då hon flydde den gången 1834, hade de hört skrik någonstans inifrån huset, men de hade trott att det var spökerna från de mördade.


Filmtips 58

Prowl är en skräckfilm från 2010.

Handling: Destinationen var Chicago, men för 18-åriga Amber och hennes vänner slutade resan vid ett övergivet slakthus.


Nils Peter Hagström



Nils Peter (Persson) Hagström
, född den 25 november 1853 i Osby socken i Östra Göinge härad, död den 29 mars 1887 i Kristianstad (han blev 33år), var en massmördare, även känd som Glimmingemördaren.

Berättelsen om Hagström och de fyra mord denne begick har klara drag av hämnd. Enligt uppgift skall han ha träffat sina mordoffer tidigare och ett av dessa skall ha orsakat att han åkte i fängelse. I samband med detta skall Hagström ha svurit att hämnas, vilket han också gjorde efter avtjänat fängelsestraff. Under natten 11-12 januari 1886 skulle han ta ut sin hämnd och utförde då vad som i samtida media skulle komma att kallas Morden i Glimminge. Efter att ha tagit sig upp till Gliminge Gård i Östra Broby knivhögg han Johannes Sonesson, dennes hustru Lovisa Thuresdotter och deras inneboende barn. Han knivhögg och misshandlade även den inneboende Karolina Karlsson så illa att hon avled på sjukhus i Kristianstad tre dagar senare. Efter utfört dåd tände han eld på huset och flydde med häst och vagn som han stulit på mordplatsen. Han försökte gömma sig hos en bekant, vars hustru istället angav honom när hon förstod vad Hagström gjort. Han greps vid halvsjutiden följande dag och skickades för att konfronteras med liken i Östra Broby och Glimminge.

Domen & rättegången
Brottet som Hagström hade begått chockade omgivningen, framför allt genom det besinningslösa våld han utövat mot offren. Han ställdes inför rätta i Östra Göinge häradsrätt den 2 februari 1886 och rättegången varade ända till maj månad. Hagström blånekade hela tiden till att han skulle vara mördaren, trots relativt övertygande bevisning (bl. a. hade han ett etui med fyra raknivar, varav en blodig, på sig när han greps och flera personer knöt honom till brottsplatsen). Vid upprepade tillfällen krävde han att bli frisläppt då han menade att han inte hade något med morden att göra.

Han kom senare att erkänna brotten för missionären Carl Andersson, men aldrig i en rättssal. Brotten resulterade i att han dömdes till döden. Den 29 mars 1887 avrättades Hagström på Kristianstad Länsfängelses borggård av skarprättaren för Jönköping/Vadstena, Per Steijnech. Detta var dennes sista avrättning innan han emigrerade till Amerika med sin fru.


Filmtips 57

Husk är en skräckfilm från 2010.

Handling: 
En grupp vänner kraschar med bilen på en enslig landsväg intill ett majsfält, efter att en flock kråkor flugit in i vindrutan. De får syn på ett upplyst fönster på andra sidan fältet och bestämmer sig för att söka hjälp. Men någonting ohyggligt väntar på dem i det mörka fältet.


Beverley Allitt



Beverley Gail Allitt
, född 4 oktober 1968, även kallad "Dödsängeln", är en brittisk seriemördare som mellan februari och april 1991 mördade fyra barn och skadade ytterligare fem barn allvarligt på det barnsjukhus i Lincolnshire, England där hon arbetade som sjuksköterska. Hennes första offer var en sju månader gammal pojke vid namn Liam Taylor som mördades 21 februari 1991. Huvudsakligen använde hon sig av injektioner av insulin eller kalium och förorsakade på så sätt hjärtstillestånd hos barnen.

Två andra offer var de för tidigt födda tvillingarna Becky och Katie Phillips. Becky mördades 1 april 1991 med en insulinöverdos. Allitt gav även Katie en överdos av insulin; Katie överlevde men blev åsamkad svåra hjärnskador, förlamning och blindhet. Allitt hade då blivit tillfrågad om att bli gudmor till Katie. Katie Phillips fick 1999 ett rekordhögt skadestånd på 26 miljoner kronor.

Beverly blev diagnostiserad med Münchhausen by proxy, en psykisk sjukdom som innebär på att man söker uppmärksamhet genom att skada andra.

Den 23 maj 1993 dömdes Allitt till 13 gånger livstids fängelse. Hon erkände då fyra mord, tre mordförsök och att ha orsakat svåra skador på ytterligare sex barn.


Spökskepp



Den mest kända av dessa spökskepp var "Den flygande holländaren". I fyrahundra år har sjömän svurit på att de sett den flygande holländaren kring Godahoppsudden i södra Afrika. Den flygande holländaren är ett legendariskt spökskepp. Kaptenen Vanderdecken skall flera gånger ha misslyckats med att runda Godahoppsudden och till sist svurit att han skulle lyckas oavsett om Gud eller djävulen stod emot honom. Gud tolererar inte sådan hädelse utan dömer omedelbart kaptenen och hans skepp att intill domens dag segla på världshaven.

Än idag ska alltså detta fartyg segla med djävulsvinden vinande i masterna och med sin själlösa kapten vid rodret. Det är oftast i de värsta stormarna vid Godahoppsudden som Holländaren siktas. Ibland dyker det också upp i lugnt väder och alla som är dumma nog att gå ombord blir fast där för evigheten. Så säger legenden, men det finns sjömän som kan svära på att de faktiskt sett den spöklika skutan i levande livet.

1880 var prins George av Wales var på långresa med sin bror prins Viktor av Wales på korvetten HMS Bacchante. Utanför Australiens kust, mellan Melbourne och Sydney, siktades ett märkligt skepp klockan fyra på morgonen. Enligt prinsarnas lärare Dalton var fartyget ålderdomligt, med mäktiga master och segel. Ett spökligt rött sken omgärdade skrovet. Då det främmande skeppet passerat korvetten tycktes det helt ha försvunnit utan spår. 13 personer såg skeppet, inklusive den utkik som 10.45 samma dag föll från en av masterna och slog ihjäl sig. Alla på resan var ense om att det måste ha varit den Flygande Holländaren de mött, som varslade om deras kamrats död.

Det finns ett annat omtalat spökskepp, "Loch Awe", som liknar en atlantångare från 1900-talets början. Loch Awe sägs dyka upp i dimmigt väder och förutspår alltid tråkigheter.

Det finns till och med spökhistorier om ubåtar. En av dem berättar om hur den tyske kaptenen Klaus Till sköt folket ombord på ett civilt skepp under andra världskriget. Det här var ett svårt brott enligt krigslagarna och när Tills ubåt slutligen sänktes återvände den som ett osaligt spökskepp. Det finns än idag sjömän som svurit på att de sett, eller hört, kapten Klaus Tills osaliga ubåt.

David Parker Ray



David Parker Ray
född den 6 November 1939 - död den 28 maj 2002 var en amerikansk seriemördare och känd att tortera kvinnor ,men inga kroppar hittades. Han misstänks att ha mördat så många som 60 personer i staden Truth or Consequences ligger i New Mexico. I media kallades han för Toy-Box Killer.

David Parker Ray hade en såkallad hemmagjord tortyrkammare han kallade sin "leksakslådan", som var utrustad med vad han kallade sin "vänner": piskor, kedjor, remskivor, remmar, klämmor, och kirurgiska knivar och sågar och andra hemska hemmagjorda föremål.

Den 22 mars 1999 rymmer Cynthia Vigil ifrån skräckhuset. Och meddelar polisen om händelserna som leder till att poliserna griper David Parker Ray och hans partner Cindy Hendy.

 Cindy, hans medhjälpare.

Domen
David dömdes till mer än 223 års fängelse. Men han dog åtta månader efter rättegången av hjärtinfarkt. Och Davids partner Cindy fick 36 år som delaktig i tortyrerna. Hans medhjälpare Cindy Hendy dömdes till 36 år.