Cassadaga är en skräckilm från 2011.

Handling: Plågad av sin yngre systers död, söker Lily tröst hos en spirituell församling i Cassadaga. Men i stället för att få ett avslut kommer Lily i kontakt med det hämndfyllda spöket till en mördad ung kvinna. Medan hennes liv faller samman kring henne, försöker Lily lösa mysteriet med kvinnans död. Men hennes efterforskningar kommer snart att leda henne rakt i armarna på en sadistisk seriemördare känd endast som "Geppetto".

In November of 1988, a college student, Junko Furuta, was kidnapped by four youngsters and kept in captivity for 44 days in the house of one of the youngsters parents. To prevent persecution, one of them forced Furuta to lie to her parents, saying she fled home but was safe in a friend’s house. Beyond that, she was also obliged to lie and say she was the girlfriend of one of her captors. The parents of the youngster had thought that it was lie, but there was nothing they could do since one of the abductors was a member of yakuza and threatened to use his connections against them if they said anything to anybody.

Day 1: Abducted; maintained in captivity; obliged to show herself as the girlfriend from one of the boys; raped (over 400 times in the total); hunger and malnutrition; made to eat cockroaches and drink her own urine; forced to masturbate; forced to undress in front of others; burned with lighters & cigarettes; objects inserted in the vagina/anus.

Day 11: She was beaten countless times; face pushed against the concrete; hands tied to the roof and body utilized like a punching bag; dumbbells played on her stomach; she vomited when she tried to drink water (her stomach couldn’t accept it); tried to flee and was punished with cigarette burns on the arms; flammable liquid was poured over her feet and legs, burning them; bottle was inserted into her anus, causing wounds.

Day 20: Was unable to walk right, due to grave burns in the legs; beaten up with bamboo sticks; fireworks were introduced into the anus and inflamed; hands crushed by pesos and nails cracked; beaten up with golf club; cigarettes inserted in the vagina; beaten up with iron bars; spits of grill chicken inserted in the vagina and in the anus, causing bleeding.

Day 30: Hot wax was poured on her face; eyelids burned by lighters; needles inserted into breasts; pulled off her nipple with pliers; hot light bulb inserted in the vagina; shears inserted in the vagina, causing grave hemorrhage; incapable of urination due to this; such grave wounds that she was delayed more than an hour to crawl the stairs to the toilet; eardrums seriously damaged; extreme reduction of the size of the brain.

Day 40: She asked her torturers to “kill me and finish soon with that”.

Day 44: The four boys mutilated her body with an iron bar; she bled from the mouth and nose; burned her face and eyes with a candle; then they spilled lighter fluid on her legs, arms, face and stomach, and afterwards it burned. The final torture lasted two hours.

   

Junko Furuta died of shock later in the day, in pain and alone. But nothing could compare to the 44 days of suffering that passed. When her mother heard the news and the details of what had been happening to her daughter, she lost it. She had of be submitted to a psychiatric hospital. The boys alleged they didn’t know how injured Junko was, thinking that she were pretending. They concealed the body in a cylinder of 55 full gallons of cement, ridding of it in Koto, Tokyo. Finally, the boys were tried as adults and imprisoned, but their identities were kept a secret from the public, thanks to the Japanese Law concerning crimes committed by minors.

In July 1990 a lower court sentenced the leader to seventeen years in prison. The court sentenced one accomplice to a four- to six-year term, one accomplice to a three- to four-year term, and another accomplice to an indefinite five- to ten-year term. The leader and the first two of the three appealed their rulings. The higher court gave more severe sentences to the three appealing parties. The presiding judge, Ryūji Yanase, said that the court did so because of the nature of the crime, the effect on the victim's family, and the effects of the crime on society. The leader received a twenty-year sentence, the second highest possible sentence after life imprisonment. Of the two appealing accomplices, the one that originally got four to six years, received a five- to nine-year term. The other accomplice had his sentence upgraded to a five- to seven-year term

Ett populärt foto som är taget under ett reptrick.

Det indiska reptricket är ett känt trolleritrick som sägs ha utförts i Indien. Tricket finns återberättat i olika versioner men den vanligaste går ut på att en indisk man och hans son står bredvid ett långt rep som ligger på marken. Mannen får repet att slingra sig upp mot himlen som en orm. Sedan blir repet styvt och pojken klättrar upp i repet och försvinner bland molnen. När han inte kommer ner klättrar mannen efter med en sabel i bältet, även han försvinner bland molnen. Efter ett tag ramlar pojkens kroppsdelar ner från himlen. Mannen klättrar ner och lägger kroppsdelarna i en korg. Sedan kliver pojken ur korgen.

På senare tid har efterforskningar gjorts i ämnet, och man har kommit fram till att berättelsen är en sägen skapad så sent som 1890 av dagstidningen Chicago Tribune som var i behov av större upplaga. Sedan en artikel med berättelsen i publicerats spreds historien vidare, och under de följande åren utlovades stora summor pengar till den som kunde upprepa tricket. Men på senaste tiden/åren har många forskare ansett att det indiska reptricket bara är en bluff.

Bild 1: Polisen fann detta i Ted Bundys bil när han greps.




Bild 2 och 3: Bevis som polisen fann i John Wayne Gacys hem där han tog hem alla sina offer. Bild 2 är repen som John använde under sitt såkallade reptrick.

Gwendolyn Graham (född 6 augusti 1963) och Cathy Wood (född 1962) är amerikanska seriemördare som dödade fem äldre kvinnor i Grand Rapids som ligger i Michigan på 1980-talet. De begick sina brott på ett vårdhem där de arbetade som sjuksköterskor/vårdare.

De är kända i media som The Lethal Lovers.

Morden
De två kvinnorna träffades på vårdhemmet där Graham var biträde och Wood var hennes handledare. De blev snabbt vänner och sedan älskare (1986). Gwendolyn började tala om att begå mord som en sexuell kick.

Första gången då de skulle begå ett mord bad Gwendolyn att Caty skulle hålla utkik utanför så ingen kom. Då gick det inte som de tänkt sig då kvinnan kunde försvara sig genom att slå tillbaka. Andra gången lyckades de bättre då de gick till en kvinna som hade Alzheimers sjukdom, hon kunde inte slå tillbaka. Kvinnans död verkade vara naturlig så man gjorde ingen obduktion av kroppen.

Under de kommande månaderna, blev ytterligare fyra patienter mördade. Många av offren, vars ålder varierade från 65 till 97 år var oförmögna att slå tillbaka då de led av Alzheimers. Gwendolyn tog souvenirer från offren för att minnas brotten de gjort ihop. Båda kvinnorna berättade för några arbetskollegor vad de hade gjort men ingen trodde på dem, de visade även sina souvenirer. Men ingen trodde dom ändå.

Paret gjorde slut då Cathy inte ville döda en patient som Gwendolyn bett henne göra. Cathy förflyttades till en annan avdelning och Gwendolyn flyttade till Texas. Där blev hon ihop med en annan kvinna och började jobba på ett sjukhus för spädbarn.

En mordutredning inleddes 1988 efter Cathys ex-make, gick till polisen och berättade vad hans f.d fru hade berättat. Deras första offer grävdes upp den 30 november 1988 nästan ett år efter hennes begravning. Kistan fördes sedan till Kent County Morgue för undersökning. Åtta möjliga offer identifierades. Tillslut fanns tillräckligt med bevis för att gripa Cathy och Gwendolyn. I december 1989 greps Gwendolyn i Texas. Den 3 november 1989, dömes Gwendolyn skyldig till fem mord. Hon fick fem livstidsdomar.

Cathy dömdes till 20 år (då hon inte dödat någon utan bara hållt utkik) men hon blev berättigad till villkorlig frigivning i mars, 2005. Cathy sitter nu på fängelset Federal Correctional Institution i Tallahassee i Florida, hon förväntas att släppas den 6 juni 2021.

Frans Otto Eriksson (Han kallades Svarta Hästen), född 15 april 1876 i Badelunda, död 7 juni 1953 i Västerås, var en svensk bagare och rånare och han blev dömd till medhjälp för ett dubbelmord.

Frans föddes i grindstugan vid Badelunda grusås. Då han var 6 år gammal flyttade familjen till Stenby i Nordanby som ligger utanför Västerås där han bodde till 13 års ålder. Därefter var han inneboende hos en repslagare i Västerås till han konfirmerades.

Efter konfirmationen blev han gesäll hos en bagare i staden. I början av 1890-talet flyttade Frans till Stockholm där han arbetade hos olika bagare till 1898 varefter han flyttade till Gnesta. Runt sekelskiftet 1900 flyttade han till Obbola där han arbetade hos en handlare under ett år. Frans blev sedan handelsresande men gled snart över i lösdriveri. I juli 1907 fick han anställning hos en bagare i Vretstorp och ägaren ansåg Frans vara mycket yrkesskicklig. Frans företrädare avskedades på grund av att ha misskött sitt arbete och varit berusad på arbetet.

Brott och Dubbelmordet
I september 1900 lånade Frans en kostym av en god vän, men då han inte lämnade tillbaka den blev Eriksson polisanmäld. För detta dömdes han av Västerås rådhusrätt till två månaders fängelse för snatteri och förskingring. 8 juli 1904 dömdes han för andra gången för snatteri efter att ha stulit kläder i Haverö. Även denna gång fick han två månaders fängelse som han avtjänade på fängelset i Sundsvall. I januari 1905 stal han och en bekant, som vid tillfället båda var berusade, tre hummerkonserver i Sollefteå. Detta ledde till två månaders fängelse och blev denna gång också till förlust av medborgerligt förtroende i ett år. Han avtjänade sitt straff på anstalten Härnösand. I juli 1907, efter att Frans anställts som bagare i Vretstorp, kom han i delo med sin föregångare på platsen. I det slagsmål som uppstod mellan föregångaren och Eriksson bröt föregångaren benet. Eriksson dömdes till fängelse i två år för misshandel och började avtjäna straffet vid fängelset i Örebro, en anstalt som hade ett mycket dåligt rykte bland interner. 11 september 1909 frigavs Eriksson, men på grund av storstrejken 1909 var arbetssituationen mycket svår. Eriksson drev omkring och fick småsysslor här och var i Svealand och södra Norrland. I december 1909 kom Frans Eriksson till Leksand.

I Hedens by i Leksand fick han bo hos Kerstis Karin Olsdotter. Där bodde också luffaren Fredrik Alfred Vestlund. Olsdotter levde ett promiskuöst liv och hade ett grundmurat dåligt rykte i bygden. Hon hade fått reda på att den tidigare korpralen Daniel Dunder och hans hustru Kerstin , nyligen hade sålt sin sista ko till en granne och fått bra betalt för den. Vare sig Eriksson, Olsdotter eller Vestlund hade några pengar att tala om och under kvällen 11 december kom idén upp om att råna paret Dunder. För att undgå identifiering beslöt man att förgifta åldringarna. Vestlund skulle genomföra själva förgiftningen genom att ge Dunders kaffe spetsat med arsenik medan Eriksson och Olsdotter skulle stå på vakt. Allt gick som planerat och man hjälptes åt att städa upp efter mordet. För att röja undan spåren efter sig lade man en strumpa på vedspisen eftersom man hoppades att det skulle se ut som om Dunders skulle ha avlidit av kolosförgiftning.


Paret Dunders stuga

 
Kerstis Karin Olsdotter & Fredrik Alfred Vestlund

De döda upptäcktes snart av en granne och det dröjde inte länge förrän man kunde konstatera att det rörde sig om mord. Alla tecken pekade snart mot Frans, Kerstis och Fredrik och inom några dagar var alla gripna.

Rättegången
Strax innan jul fördes de till Falu fängelse och 10 januari 1910 inleddes förhandlingarna vid häradsrätten i Leksand. Efter flera förhandlingar avkunnades dom 30 maj 1910. Vestlund ansågs ha varit huvudaktör och dömdes till döden för rånmord. Olsdotter dömdes också till döden för anstiftan medan Eriksson fick livstids fängelse för medhjälp. 15 juli samma år fastställde hovrätten domarna, som överklagades till Högsta Domstolen. 28 oktober 1910 ändrades Vestlunds och Olsdotters domar till livstids fängelse. Eriksson och Vestlund skulle avtjäna sitt straff på Långholmens centralfängelse i Stockholm, Olsdotter på kvinnofängelset i Växjö.

Frans Eriksson hade ansökt flera gånger att få komma ur fängelset, och i november 1930 fick han sin önskan uppfylld och blev fri.

Frans avled i cancer 7 juni 1953. Hans jordfästnging ägde rum i kapellet på Östra kyrkogården i Västerås 10 juni. 20 januari 1954 begravdes han och han ligger på Skogskyrkogården (som ligger i Stockholm).

 
 

"To me, this world is nothing but evil, and my own evil just happened to come out cause of the circumstances of what I was doing".  - Aileen Wuornos
 
"It wasn't as dark and scary as it sounds. I had a lotto fun. Killing somebody's a funny experience"
- Albert DeSalvo

"I like children they are tasty." - Albert Fish

"What I did was not for sexual pleasure. Rather it brought me some peace of mind." - Andrei Chikatilo

"I actually think I may be possessed with demonds, I was dropped on my head as a kid."- Dennis Rader

"I believe the only way to reform people is to kill them" - Carl Panzram

"Believe me, if I started murdering people there'd be none of ya left." - Charles Manson

"The more I looked at people, the more I hated them." - Charles Starkweather

"The people and the news media used to call me 'The Son of Sam,' but God has given me a new name, 'The Son of Hope,' because now my life is about hope." - David Berkowitz

“She isn't missing. She's at the farm right now.” - Ed Gein

"Even when she was dead, she was still bitching at me. I couldn't get her to shut up!" - Edmund Kemper

"I was born with the devil in me. I could not help the fact that I was a murderer, no more than the poet can help the inspiration to sing..I was born with the evil one standing as my sponsor beside the bed where I was ushered into the world, and he has been with me since." - H.H Holmes

"Killing became the same thing as having sex." - Henry Lee Lucas

"That is my ambition, to have killed more people-more helpless people-than any man or woman who has ever lived." - Jane Toppan

"I would cook it, and look at the pictures and masturbate." - Jeffery Dahmer

"If your talking about the Summerdale house and the bodies found there, we feel that some of them died of drug overdose, then buried alive. Trouble is the state never did toxicology on the victims, as they wouldn’t fit with their theory that they were all strangled. Even Dr. Stein say that the 13 died of suffocation and 10 were left undetermined, which leads me to believe that there’s...that they were not killed the way the state wants you to believe." - John Wanye Gacy

"After my head has been chopped off, will I still be able to hear, at least for a moment , the sound of my own blood gushing from my neck? That would be the best pleasure to end all pleasure. " - Peter Kürten

"You maggots make me sick, I will be avenged. Lucifer dwells within us all." - Richard Ramirez

"We wanted to do a crime that the world would have to stand up and take notice." - Susan Atkins

"We serial killers are your sons, we are your husbands, we are everywhere. and there will be more of your children dead tomorrow. " - Ted Bundy

"If the blue meanies are going to get me they'd better get off their asses and do something."
-  The Zodiac Killer

Gerald Armond (född den 17 juli 1946 - död den 18 juli 2002) och Charlene Adelle Gallego (född den 10 oktober 1956) är två amerikanska seriemördare som terroriserade Sacramento, Kalifornien mellan 1978 och 1980. Totalt dödade de tio stycken innan de greps, mestadels var offrerna tonåringar, som de hålls som sexslavar innan de dödade dem.

Deras offer
Den 10 september 1978, var Rhonda Scheffler (17 år) och Kippi Vaught (16 år) och shoppade på Country Club Plaza i Sacramento County då Charlene lockade dem i hennes bil. De tog flickorna ut till landsbygden i Placer County. Båda flickorna utsattes för sexuella övergrepp hela natten av både Gerald och Charlene. Dagen efter åkte Gerald och Charlene tillbaka till Sacramento County med flickorna. Flickorna fick gå ut på ett fält som hade ett dike i närheten, där sköt Gerald flickorna i huvudet med en 25-kaliber pistol. När poliserna sedan hittade flickorna såg man att de hade bitmärken på brösten.

Den 24 juni 1979, vart Brenda Judd (14 år) och Sandra Colley (13 år) inlurade i parets bil vid Washoe County, Nevada. Paret lovade flickorna att de skulle få pengar om de skulle hjälpa paret att dela ut broschyrer. Under färden våltog Gerald flickorna medans Charlene tittade i backspegeln. De parkerade på ett ställe som är känt för att vara ett folktomt ställe som kallas Humboldt Sink. Gerald slog ihjäl flickorna med en spade för att de sedan skulle begrava flickorna i skogen. Charlene ska ha sagt i rättegången att hon mindes hur ljudet lät när Gerald slog flickorna i huvudet "a loud splat like a flat rock hitting mud, and the girl sank to her knees and slowly toppled over on her face. Det tog fyra år innan man fick reda på vilka som hade mördat flickorna. Charlene erkände morden 1982 under en rättegång. I november 1999 hittade man deras kvarlevor.

Den 24 april 1980 kidnappade paret Stacey Redican och Karen Chipman Twiggs från Sunrise köpcentret i Citrus Heights, Kalifornien. Gerald och Charlene hjälpes åt att misshandla, våldta och döda flickorna.

Deras offer var också Linda Aguilar och hennes ofödda barn och Virginia Mochel.

I de tidiga morgontimmarna den 2 november 1980, fick Gerald se ett ungt par, 22-årige Craig Miller och hans fästmö, 21-åriga Mary Elizabeth Sowers som stod på andra sidan gatan. Gerald klev ur bilen och under pistolhot tvingade han i paret i bilen. Under tiden hann parets vänner antecka registreringsnummret. Efter att Gerald ska ha kört till ett folktomt område, tvingade han ut Craig ur bilen. Utanför bilen sköt Gerald ihjäl mannen inför hans förskräckta fästmö. Sen satte Gerald sig i bilen och sa åt Charlene att köra fort till deras lägenhet. När de kom till lägenheten så våldtog han Mary i flera timmar. Efter våldtäkterna åkte paret med Mary ut till ett landsbygdsområde och tvingade henne ur bilen. Gerald sköt ihjäl Mary med tre skott.

Domen och straffet
1984 åkte Gerald fast för morden i  Kalifornien och Nevada. I båda fallen vittnade Charlene mot honom. I utbyte mot hennes vittnesmål fick Charlene ett straff på sexton år och åtta månader i Nevada. Gerald dömdes till döden i båda staterna. Charlene Gallego släpptes från fängelset i Nevada i juli 1997. Gerald Gallego dog av ändtarmscancer den 18 juli 2002 i fängelset.

Zero day är en drama/thriller-film från 2003.

Handling: Två skolelever deklarerar krig mot sina klasskamrater och planerar att genomföra en hemsk massaker på sin skola. Samtidigt som de påbörjar nedräkningen till "Zero Day" börjar de dokumentera sina förberedelser och vardag i en videodagbok.

Hela filmen finns på youtube här.

Per Anders Eklund, född den 6 augusti 1965, är en svensk dömd mördare, sexualförbrytare och våldtäktsman. Han är mest uppmärksammad för Englamordet och Pernillamordet.

Brotten/Morden

Englamordet: Polisen grep efter några dagar en vid tillfället 42-årig man, Anders Eklund, vars bil av en slump fotograferats av en privatperson i närheten av platsen där Engla försvann. Privatpersonen hade köpt en ny kamera och höll på att testa den. Någon minut tidigare hade Engla fotograferats cyklande av samma fotograf. När polisen fick kännedom om bilderna, kontrollerades ägaren till den avbildade bilen, och det framkom att han tidigare blivit fälld för våldtäktsförsök och sexuellt tvång. Den 13 april 2008 meddelade polisen att han erkänt mordet på flickan och att han visat polisen var han gömt kroppen. 



Pernillamordet är ett omtalat mord på den 31-åriga Pernilla Hellgren som ägde rum i Östra Främby utanför Falun, Dalarna, den 4 juni 2000. Det fick stor uppmärksamhet i massmedia men fallet fick inte sin upplösning förrän i april 2008 i samband med Englamordet, då gärningsmannen, Anders Eklund, även tog på sig skulden för Pernillas död efter att utredarna av Englamordet konfronterade honom med DNA-uppgifter.

 



Straffet
Anders Eklund avtjänar för närvarande livstids fängelse vid Norrtäljeanstalten för mord och våldtäkt. Domarna har inte överklagats.

Eftersom the basement tapes kommer vara under sekretess i flera år till så har man publicerat (eller texten har funnis "ute" ett tag.) Erics och Dylans sista video innan skolmassakern. Dock är det bara någon som sett videon som skriver och berättar vad de säger, har på sig osv.

Eric and Dylan are once more in the family room of the Harris home. Eric is filming. Dylan is wearing a black baseball cap on backward, exposing a "B" embroidered in white on the back of the hat - the Boston Red Sox logo. He's wearing a plaid shirt, either dark blue or black with white; the shirt's untucked. He's wearing black BDUs (military-style pants) tucked into military-style boots. There are several bags on the floor, including a large maroon one.

Eric: "Say it now."

Dylan: "Hey mom. Gotta go. It's about a half an hour before our little judgment day. I just wanted to apologize to you guys for any crap this might instigate as far as (inaudible) or something. Just know I'm going to a better place. I didn't like life too much and I know I'll be happy wherever the fuck I go. So I'm gone. Good-bye. Reb..."

Dylan takes the camera then and begins filming Eric. Eric's also wearing a plaid shirt that's either dark blue or black with white, with a white t-shirt on underneath. His lower half can't be seen.

Eric: "Yea... Everyone I love, I'm really sorry about all this. I know my mom and dad will be just like.. just fucking shocked beyond belief. I'm sorry, all right. I can't help it."

Dylan: (interrupts) "We did what we had to do."

Eric: "Morris, Nate, if you guys live, I want you guys to have whatever you want from my room and the computer room."

Dylan adds that they can have his things as well.

Eric: "Susan, sorry. Under different circumstances it would've been a lot different.
I want you to have that fly CD."

Eric: (eventually) "That's it. Sorry. Goodbye."

Dylan: (sticks his face in the camera) "Goodbye."

The tape ends with a brief glimpse of a sign on the wall of Eric's bedroom, someone's arm partially blocking it from sight. It's the letters: CHS along with a drawing of a bomb with a lit fuse and, in bold black letters, the word "clue".